Boken är skriven av Anita Midbjer baserad på Erling Johanssons egna berättelser och i så måtto är den väl mer att betrakta som en autobiografi. Boken är rikt illustrerad och bildbearbetningen och merparten av de fotografiska bildreproduktionerna står Thord Nilsson för. Han har fotograferat Erling Johanssons utställningar i Sarvisvaara under en följd av år. Den tilltalande grafiska formgivningen har Björn Dahlberg gjort.
Boken inleds med ett intressant kapitel som handlar om reflektioner kring minnesbilder, berättelser och berättande. Hur minnen rekapituleras och förändras utifrån i vilka sammanhang de återberättas. Minnet är som viskleken. Varje gång vi minns en händelse, kan våra hjärnor förändra minnesbilderna. Så långt senare när vi återerinrar oss om en händelse kan minnet av den innehålla information som egentligen inte har något med händelsen att göra. Vad som är kärnan i minnena och vad som kryddat en berättelse är inte alltid så gott att veta. Det kan vara bra att ha detta i åtanke när man möter den muntliga berättartradition som fortfarande är levande i Gällivarebygden och som Erling Johansson själv är en expressiv representant för.
Bokens kommande kapitel redogör vidare för platsens, språkets och den laestadianska uppväxtmiljöns betydelse för identiteten och konsten. Fadern, som var laestadianpredikant, var en inte alltför sträng sådan utan såg mellan fingrarna när hans bägge söner börja intressera sig för teckning och konst, ”bara de inte sätter upp tavlorna på väggen”.
Den äldre brodern Assar som utbildat sig till reklamman blev något av ett föredöme för den tolv år yngre Erling. Det var genom Assar som Erlings intresse för teckning väcks, ett kunskapsområde som han började tillägna sig redan från sexårsåldern och som sedan dess följt honom under hela hans liv och som i mitt tycke är hans främsta styrka som konstnär.
Erlings begåvning upptäcktes sedan under skoltiden och uppmuntrades och bekräftades av lärare som kom att betyda mycket för hans senare vägval i livet. Rektor Hartman vid Nordiska Korrespondens Institutet NKI uppmuntrar honom att söka vidare till högre utbildningar. Så småningom hamnar han på Konstakademien i Stockholm därefter på Ateneum i Helsingfors. Sedan följer några kapitel om utbildningstiden och hur han träffar sin livskamrat May Olsén och hans förhållande till olika lärare han möter under sin elevtid.
I texterna om konstnärsskapet, idéerna och inspirationen tar berättarens erinringar rejäla spadtag ur fantasins rika mylla. Här blommar berättelserna ut till sannskyldiga skrönor som beskriver shamanistiska reseäventyr i andevärlden, esoteriska och mystiska insikter samt analyser av psykiska energiauror. Måhända en yttring av en romantisk konstnärsroll där konstnären självöverskattande placerar sig mellan gudarna och människorna eller är det möjligen ett utslag av väckelsepredikantens mirakelskildringar? Utsagorna kan kanske märkvärdigsera en berättelse men som förhållningssätt till konstutövning har de med flera hundra år passerat ett bäst före datum.
Däremot då Erling Johansson pratar om teckning blir trovärdigheten en helt annan, då blir han saklig och precis. När han berättar om den information som den enskilda linjen kan förmedla då är det inte det dunkelt sagda, utan empiri och kompetens som talar. Under sin levnad har Johansson haft många strängar på sin lyra vilket beskrivs i ett antal kapitel. Det är måleri, porträttkonst, film och monumentalarbeten. Han beskriver sin mångsidighet som något utöver det vanliga men man kan dock ana en viss bitterhet hos honom i det att han menar att samtiden och konstvärlden utanför Norrbotten inte fullt ut insett detta. Allt har sin tid och ingen lär ju bli större än sin senaste hit. Men vi får glädja oss av att få ta del av ett originellt konstnärskap som i en smakfull utgåva ser tillbaka på ett liv i konstens tjänst.