Konstens smärta – död som konstnärligt motiv

I ett fiktivt möte mellan två självmordsbenägna författare skildrar Christa Wolf det moderna livets motsättningar.

Christa Wolf (1929–2011) var en av de viktigaste tyska efterkrigsförfattarna. Från 1962, då hon slog igenom med romanen "Der geteilte Himmel" som handlar om Tysklands delning, var hon verksam som författare i DDR.

Christa Wolf (1929–2011) var en av de viktigaste tyska efterkrigsförfattarna. Från 1962, då hon slog igenom med romanen "Der geteilte Himmel" som handlar om Tysklands delning, var hon verksam som författare i DDR.

Foto: Philipp Guelland

Recension2022-12-08 16:15
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Roman

Landet som icke är

Författare: Christa Wolf

Översättare: Margaretha Holmqvist

Förlag: Lind & Co

Vid en odräglig och borgerlig tillställning år 1809 möts de unga författarna Heinrich von Klein och Karoline von Günderrode i den lilla staden Winckel am Rhein. De två författarna lider av depressioner och en stark känsla av utanförskap – hon i egenskap av sin kvinnoroll, han i egenskap av sin manliga högkänslighet. De båda längtar efter att slå sig fria från en samtid som de fängslas av. I ett fiktivt samtal om konst, vetenskap och liv möts de unga tu i Christa Wolfs roman. Några år senare kommer de båda att ta sina liv.

”Landet som icke är” tillhör förlaget Lind & Co:s Kvinnliga Klassiker-serie. Den tyska, modernistiska författaren Christa Wolf skildrar här ett fiktivt möte mellan två litterära giganter - den febrigt överspända Heinrich von Klein och den kyligt otillgängliga Karoline von Günderrode. Fängslade i både sig själva och samhället resonerar de tillsammans om konstens och livets väsen, ett liv där förfrämligandet och oförmågan till helhet obevekligt tvingar dem i döden. 

Christa Wolfs moderna klassiker är ett modernt manifest över samhällets tankar om utveckling och ideal. Mer än något annat är det lätt att bländas av Karoline von Günderrode självständighet, hennes inåtvända stolthet och desperata längtan efter döden. I en komplex skildring över kvinnans fängelse illustrerar hon ett tidlöst dilemma – kvinnan vars tilldelade samhällsroll inte haft någon plats för konst men vars död görs till konstnärligt motiv. I så måtto är denna roman överskridande – en plats där litteraturen ges företräde över liv, och blir livet självt.