Eftersom repertoaren huvudsakligen utgörs av så kallade standards blir grundstämningen såväl nostalgisk som tidlös. Som vore låtarna en uppsättning halvt antika drinkglas där isbitarna ännu klirrar efter femtio år. Även bandet får väl klassificeras som ”halvt antikt”, om än fortfarande vid god musikalisk vigör. Mats Danell slamrar outtröttligt på sina trummor och pianisten Jake Jacobson plinkar på godmodigt för att då och då låta fingrarna löpa amok över elfenbenen. Mästerbasisten Tommy Skotte tillhandahåller ett redigt driv kvällen igenom medan trumpetaren Christer Ödberg och sax-och-klarinettoperatören Bengt Ek ömsom faller varandra i talet, ömsom brister ut i råsnygga solon.
Monica Tellström själv besitter en fin jazzstämma med bluesig egg, som kommer bäst till sin rätt i de nummer där hon vågar sjunga ut, som i ”You’ve changed” eller i Imelda Mays Janis Joplin-aktiga bardiskblues ”Bury my troubles”. Caroline Wennergrens ”Black swan” är en annan överraskande höjdare, och Antonio Carlos Jobims ikoniska bossa nova-dänga ”How insensitive” är fortfararande rasande elegant.
Annat, som tolkningarna av ”Misty” och ”Route 66” känns tyvärr mer förutsägbart och hade mått bra av större arrangemangsmässig och vokal variation. Och ja, det här är knappast en kväll där nya adepter rekryteras till jazzlägret. Vilket väl heller inte var avsikten. Men en klart trevlig tillställning var det, som visar att Ebeneser fortfarande håller ställningarna som högfungerande gräsrotsscen.