Möjligen en grusväg som snirklar sig fram mellan soul och rock n roll, samplade intervjuer med hamnarbetare och klubbrock.
"Du gamla du fria" är stökigare och friare. Och när den når slutet får vi inte en ballad som brottar omkull och stöper om ens hela känsloregister, utan en tillbakahållen och frisk liten discorock-sång.
Jag tror att många med mig kommer uppleva en smärre avtändning av den anledningen. Ska det inte komma en ”Du är snart där” här?, tänker du säkert. Och jag är helt med på att ingenting på den här skivan kan jämföras med när Håkan sjunger till Eva i ”Det tog så lång tid att bli ung”.
Men lyssna noga. Snart hör du hur han sjunger till sin baby i regnet: ”Det är melodin som har dig, så skit i den där kassa texten”. Sådana Håkanismer är fortfarande ytterst närvarande. Och det är så jävla bra.
Efter ljudkollaget i ”#10 Dream” så sparkar Håkan upp dörren med sitt bästa öppningsspår sedan ”Tro och tvivel”.
I ”I sprickorna kommer ljuset in” (titeln är lånad från en textrad av Leonard Cohen) ärrar sig textrader fast innan du hunnit säga ”tjabo”. Jag undrar stilla hur många som kommer gå runt och nynna på textraderna om ”Sodom och Gomorra” de kommande veckorna.
Vi vet också sedan länge att Håkan Hellström inte släpper ifrån sig vare sig kattpiss eller medelmåttigheter. Han lämnar ingenting åt slumpen – och vid hans sida finns som vanligt Björn Olsson. Även Jocke Åhlund är tillbaka som låtskrivare på ett av spåren – i den Valborgska serenaden ”Jag utan dig”.
Håkan gör sig också fri från allt vad formler heter på ”Du gamla du fria” – och till synes helt utan Ulleviambitioner i åtanke. ”Pärlor” är i stort sett det enda spåret som tangerar samma anslag som ”Din tid kommer” – och då saknar den samtidigt den där självklara refrängen.
Soundmässigt är ”Du gamla du fria” en korsbefruktning mellan föregångarens raka rock och den skeva Jocke Åhlund-värld som utgjorde både ”För sent för edelweiss” och ”2 steg från paradise”.
”Jag och Jan Lööf har målat in mig i ett hörn” sjunger han i skivans bästa spår ”Öppen genom hela natten”. Snarare är Håkan Hellström friare än någonsin. Och han lämnar en, som vanligt, vansinnigt nyfiken på hur nästa skiva kommer att låta.
Håkan Hellström är aldrig svårlyssnad. Men ”Du gamla du fria” är tveklöst den platta som kräver mest tid innan melodi och text vecklar ut sig på allvar.
Ge den tid och ge den kärlek så kommer du få tillbaka det 100 gånger om.