Projektet ”Star for life” stod som arrangör, ett jätteprojekt sedan 2005. Och Star for Life har sedan 2006, genom sina svenska musikambassadörer Ken Wennerholm och Göran Rudbo (Triple & Touch), tillsammans med sydafrikanska ungdomar och coacher genomfört konserter och galor i hela Sverige, så även när den landsomfattande marsturnén nådde Luleå. Detta för att skaffa pengar till och sprida kunskap om Star for Lifes arbete i Sydafrika och Namibia - ett skolprojekt, som hittills nått över 200 000 elever i mer än 100 skolor. Ungdomarna stimuleras att förverkliga drömmar/målbilder och får dessutom hälsoinformation. HIV/Aids är ju ett jätteproblem i Sydafrika, men antalet nysmittade har halverats på senare år. Denna information gavs i det bildspel som inledde konserten.
Cirka 20 000 svenska ungdomar har sedan 2006 deltagit i dessa konserter. Nu hördes 150 norrbottniska ungdomar i varierande åldrar (med de allra yngsta, hjärteknipande förskolebarnen längst fram på gradängerna) i kören på stora scenen, tillsammans med några instrumentalister, fem härliga sångare från Sydafrika och flera gästartister och inte minst kördirigenten Anki Spångberg. Samt en ljusmästare, som också gjorde ett makalöst jobb. Det blev en fartfylld show med dryga tjugotalet sångnummer, men naturligtvis med för högt ljud och överdimensionerad bas...
Programblad saknades men Star for life-repertoaren är skriven/arrangerad speciellt för projektet av Triple&Touch, som lotsade oss genom konserten och både sjöng och spelade. Med tanke på den sydafrikanska kopplingen må man acceptera den populärmusikaliska dominansen av engelska språket; dock svårare att acceptera hos de svenska gästartisterna.
Erik Gadd berättade i alla fall vad hans två låtar handlade om, helt i linje med projektets syfte: Om vikten av att få vara sig själv och om vårt behov av lojalitet och någon att vara nära.
Det är också populärt att blanda låtar som går in i varandra. Så blev det med Katarina Barruks pop-jojk (det är positivt menat, jag gillar verkligen den genren) mixad med Nicole Toumas "Killing me softly". För att inte tala om slutnumret "Pata Pata" och "The lion sleeps tonight".
Nå, inga i publiken kunde sova denna konsert, där både öron och ögon fick mer än nog. Mest uppskattade jag sydafrikanernas sång (om än inte deras väl exotiska dans på slutet) och så jättekören, som imponerade med engagemang, disciplin och väl synkade rörelser.