Litteratur
Författare: Fredrik Sjöberg
Sjöelefanten i Bukarest och andra essäer
Förlag: Bonniers
Resultatet blir texter ur ett krumelurigt intellekt som i sina mest förströdda stunder möjligen skulle må lite bättre av att tuktas, så att inte läsaren varje gång är som fågelskådaren som bara får se stjärtfjädrarna av den förmodade sensationen som flyger bort just som man lyft kikaren.
Men särskilt irriterad blir man inte eftersom hans formulerade svar har den tjusande egenskapen att skapa mångdubbelt fler frågor än den ursprungliga. Alltså läser man honom gärna igen, det var nu tio år sedan den senaste essäsamlingen som hette ”Varför håller man på”. Nu heter den ”Sjöelefanten i Bukarest” och redan titeln är inställd på det osannolikt förevarande, som just en sådan uppstoppad varelse på Naturhistoriska museet i Rumäniens huvudstad.
Sjöberg skapar läsning kring sådant man inte visste att man var nyfiken på. Hans intellekt gräver sina mullvadsgångar genom enorma kunskapsmassor, vägledd av den besatta instinkten att någonting står att finna. Ibland är detta någonting ingenting, och där tycker jag Sjöbergs elegans ibland lämnar fältet. Är verkligen krumeluren allt? Han kan ju, så där en passant, fälla hårda och tydliga domar över massmedial likriktning och katastrofvarnare, men består den fasta kunskapen enbart av omdömen om motbilderna?
Fast en stund senare har jag glömt invändningarna och njuter som av Mozart med Sjöbergs språk i essän om fågelskådandets innersta kärna, ”Tringa solitaria”, ja alltså amerikansk skogssnäppa, tillfällig gäst, utomordentligt ovanlig på våra breddgrader. Han söker ju det oväntade och det inte helt lyckade, varför skulle jag då inte följa med i hans ambition: ”… tyckte jag mig även förstå varför jag själv blev författare och inte forskare. De som hade fel, historiens förlorare, intresserar mig alltid mer än de som prickade rätt och sedan skulle belönas med ära och berömmelse.”