Litteratur
Annie Ernaux
en flickas memoarer
Översättning: Maria Björkman
Norstedts
En labil kombination som hos den flicka som var Annie Duschesne öppnar en minst sagt besvärlig dörr till vuxet liv och sexualitet.
Det är 1958 och Annie arbetar på en barnkoloni i Normandie, för första gången utsläppt hemifrån, fri från moderns kontroll och den katolska skolans hjärnkrympande pedagogik. Det dansas en kväll och en av de mer vuxna ledarna är också en helt vanlig grobian som mer eller mindre våldför sig på henne.
Alltså en #metoo-roman med ovanlig psykologiska skärpa? Nej, snarare en överpratad och omständligt analytisk tillbakablick på en flicka som inte alls förberetts på steget ut i driftsliv och samhällsliv. Förövaren är en drummel, men Annies traumatisering är mer komplex.
Arnaux får mestadels överväldigande kritik och benämns ibland som den första, franska arbetarförfattaren. Svårbegripligt eftersom hennes prosa är okoncentrerat omständlig och hennes bakgrund mer småborgerlig än proletär.
”en flickas memoarer” har ett brännande ämne för en stor roman, men förlorar oftast sin inneboende laddning till förmån för långrandiga intellektualiseringar. Ernaux ligger nära autofiktionen och utforskar minnet, gudskelov kortfattat, men är ingen dramatiker. Hennes styrka finns i psykologin, i beskrivningen av den unga flickans fångenskap i en situation av livsdrift, förväntningar och oförmåga. En besvärlig start efter tonåren och ett klassiskt fält för en utvecklingsroman. Ingen stor läsupplevelse, men en scen från femtiotalet som igen visar på behovet av en fransk debatt om ny normering på områdena sexualitet och samtycke.