Skådespelaren Embla Hane har vävt en berättelse med utgångspunkt i Selma Lagerlöfs texter om naturen och lantbruket som hon låter landa rätt i samtidens stora frågor.
Teater
Sånger ur skogen – om lantbrukaren Selma Lagerlöf
Medverkande: Embla Hane, Vegard Rubach Ese och Tiril Eirunn Einarsdotter
Texter: Selma Lagerlöf
Regi och bearbetning: Embla Hane
Musik: Vegard Rubach Ese
Ljusdesign: Gustave Lund
Koreograf-öga: Madeleine Karlsson
Gästspel på Norrbottensteatern tisdag 13 februari
Redan för 100 år sedan ordade författaren Selma Lagerlöf om gruvdriftens konsekvenser, skogsskövling och människans påverkan på naturen. Inte minst räddade hon en sjö i Östergötland från att totalt torrläggas för att förvandlas till jordbruksmark. Och det är också Lagerlöfs texter om natur, klimatförstöring och hennes passion för jordbruk som ligger till grund för föreställningen "Sånger ur skogen". För regi och bearbetning står Embla Hane som tillsammans med musikerna Vegard Rubach Ese och Tiril Eirunn Einarsdotter låter Lagerlöfs dåtida miljöengagemang landa rätt i samtiden.
För visst drar stormen förbi i Mårbacka i början på förra seklet, precis som fjolårets talrika bränder och översvämningar runt om i världen sätter fingret på vår tids stora ödesfråga, nämligen klimatförändringarna.
Och det är ett sinnrikt drag att använda författaren Selma Lagerlöfs ord för att lyfta frågan om vår jords framtid. Att göra scenkonst om klimatet är ingen enkel uppgift men en lång videosekvens av en skogbrand, ackompanjerad av Vegard Rubach Eses såriga gitarrsolo, är en smärtpunkt som berör till tårar. Det går inte att fly lågorna som slukar vår jords lunga. Oerhört starkt.
Däremot svajar andra delar av gestaltningen. Att lämna centrum av scenrummet tomt under stora delar av föreställningen och förflytta berättelsen till rummets utkanter ställer givetvis scenografins träd i fokus, men skapar en distans. Det är som att ensemblen litar för mycket på textens bärighet. För visst diktar Lagerlöf både vackert, poetiskt och slagkraftigt om naturens och landskapets kraft men flera av monologerna blir för krävande att smälta när texten blir det bärande i gestaltningen. Särskilt en lång monolog i slutet av föreställningen som görs liggande på scengolvet där möjligen första raden har scenkontakt. Kort sagt. En större scennärvaro hade skapat en starkare berättelse.