Musik
Norrbottens kammarorkester under ledning av Clemens Schuldt. Solist: Jenny Carlstedt, mezzosopran.
Verk av Ludvig van Beethoven, Joseph Hayden, W A Mozart och Alexander von Zemlinsky.
Kulturens hus torsdag 15 september
”Bandet”, inledde med Joseph Haydens symfoni nr 45 från 1772 och första satsens Allegro assai. En krispigt lättsam och gungig musik. Det blev likt en uppiggande martini inför aftonens musikaliska meny. Och vi var nog flera i publiken som noterade Clemens Schuldts personliga sätt att dirigera. Nu finns ju inget tvång att anamma salig von Karajans stränga gravallvar, nej man kan dansa lätt som på ett raveparty. Och det var som att Clemens Schuldt dirigerade ett mentalt innehåll lika mycket som att markera takten. En fröjd att skåda.
Så var det dags för kvällens solist, mezzosopranen Jenny Carlstedt, bördig från Åland, och mitt i en internationell karriär. Först ut var arian ”Il Padre adorato” ur Mozarts ”Idomeneo”. En sällan framförd opera och rollen är egentligen skriven för en tenor. Men Carlstedts varma, djupa mezzosopran förmedlade de tre minuternas smärtfulla molltoner fint. Och på köpet några förföriska melodislingor av Mozart.
Alexander von Zemlinsky är en ny bekantskap. Här framfördes hans ”7 lieder von Nacht und Traum” från åren runt sekelskiftet 1900. Sånger om nattens fantasier och drömska landskap. I programbladet står om Zemlinskys påverkan från Wagner och Mahler. Men nog fanns där ekon från Schubert, inte minst den mollsprängda innerligheten i uttrycket. Och cykelns sista stycke ”Melankolins lilla fågel” hade en spänning och ett djup där Carlstedts röst berörde oss alla. Lägg därtill en elegant oroande orkestrering med pregnanta inslag från harpa och blås.
Efter paus blev det Beethoven, hans andra symfoni i D-dur ungefär samtida med "Månskenssonaten". De år då Beethoven plågades av en allt sämre hörsel. Likväl är det ett i långa stycken muntert, uppsluppet verk, fyllt av infall, orkesterfärg och de laddade små tystnader som Beethoven är en mästare i. Och första satsens "Adagio" inleds med de så typiska markerade pulsslagen som är något av titanens musikaliska signatur. Och tredje satsens scherzo hanterade orkestern snyggt med det korta temat som ekoartat for omkring mellan orkesterns olika sektioner.
Extranumret: en stunds vilsam musik från Ukraina – likt en förlig vind över vetefälten. Och publiken reste sig upp i solidaritet. En vackert känslofull avslutning.