Litteratur
Aldrig förstå, aldrig förlåta
Lina Stoltz
Rabén & Sjögren
När 17-åriga Savanna av misstag får veta att hennes pappa suttit i fängelse för en gruppvåldtäkt på en ung kvinna, tappar hon kontrollen över och ibland även kontakten med sina lemmar. Genom hela romanen går hon därefter liksom utanför sig själv. Hon iakttar hur kroppen börjar bete, ben som inte kan vara stilla, ögon som rycker. Hon iakttar också hur hon tänker som på våldtäkten och hur den gick till: såg pappan på eller stod han på tur, hur såg rummet ut, var alla tre männen inne i rummet samtidigt … Ingen detalj går att undvika att tänka på.
För att gestalta Savannas och de övriga personernas känslor använder Stoltz beskrivningar av kroppsliga uttryck. Savanna själv kapslar delvis in sin vrede, empati med andra har hon inte längre utrymme att känna, tårarna kommer inte – hon håller ihop. Allt mycket rakt och detaljerat berättat i ett komprimerat format.
Den jagform som Lina Stoltz valt leder läsaren att också iaktta på samma sätt. Så i samma stund som läsaren delar Savannas insikter och reaktioner, delar denne också distansen till känslorna. Jag uppfattar det som ett mycket medvetet val för att läsaren ska kunna uppleva detsamma som huvudpersonen, inte stå utanför och tycka synd om.
Även personerna runt Savanna ses genom hennes blick och tolkning. Pojkvännen Dante kommer vi ändå lite närmare. Avslöjandet utmanar deras relation, lojaliteten prövas och sexlivet drabbas. I vägen för deras fysiska möten står nu på ett påtagligt sätt den manliga rollen som kan göra män farliga.
Hagamannens våldtäkter präglade ungdomsstiden för en generation Umeå i början av 2000-talet, och att SVT hösten 2023 sänder en dokumentärserie är ett märkligt sammanträffande. Ett av de bärande temana i romanen är just hur en enskilds brott påverkar en hel familj, släkt och en liten stad, både när det sker och i framtiden. För Dante blir det brott som präglar Savannas familj ett eget personligt problem.
Ett annat tema handlar om familjehemligheten och hur Savannas liv gestaltat sig om den inte varit en hemlighet. På det svarar inte Lina Stoltz, och inte heller på frågan, även om exempel finns i romanen, om det verkligen går att försonas med ett sånt brott.
”Aldrig förstå, aldrig förlåta” är därutöver en ovanlig ungdomsroman. Istället för att, som fortfarande är vanligt, varna flickor för att bära kort kjol eller bli för fulla utforskar Stoltz vad våldtäktsmannen skapat åt sig efter våldtäkten. Så snarare än att vara ännu en realistisk bok mest för unga kvinnor utmanar den pojkar och deras relation till sex.