I den på samma gång gåtfulla och symbolladdade berättelsen skymtade, mot bakgrund av ett avlägset krig, hur nomadbefolkningen i norr trängdes undan av människor som kom söderifrån. De senare hade också ett helt annat förhållningssätt till både natur och medmänniskor.
Att Berglund var en språkbegåvning och en driven stilist syntes redan då. Förväntningarna, när jag får hans nya roman ”Smekmånader” i handen, är därför högt ställda. Det visar sig snart att det finns gott om paralleller till den tidigare boken. Där debuten utspelade sig i ett historiskt förgånget har den nya romanen visserligen förlagts till en nära framtid. Men liksom historien kan användas för att kommentera samtiden, kan även framtiden göra detsamma. Ställer man de två titlarna bredvid varann anas också tematiska likheter. Båda handlar om mänskliga avstånd och vår svårbotade lust att sortera våra medmänniskor i grupper.
I ”Smekmånader” har det byggts murar runt landsgränserna och svävare patrullerar Bottenviken i jakt på flyktingar. I detta föga romantiska landskap skickas Viktor och Maija iväg till en avlägsen ö för att, ska det visa sig, hålla ögonen öppna och rapportera eventuella flyktingar. De båda är, trots att de knappt känner varann, nygifta och har blivit ett par efter att ha besökt en fest hos en gemensam vän. Festen gick överstyr och något hemskt hände, vad får vi inledningsvis inte veta.
Parets smekmånad blir långt ifrån någon äktenskaplig idyll. Liksom deras samtid drivs av känslolöshet, avstånd och särskiljande kommer också dessa mekanismer att slås in som kilar makarna emellan. I ett samhälle där alla känslor polerats bort från de byråkratiska beslutsprocesser som styr medborgarnas liv, är det svårt att komma andra människor inpå livet.
Utan att orda för mycket om handlingen kan bara avslöjas att en farkost med flyktingar snart dyker upp och att det här ska pröva makarnas moral. Någonstans i bakgrunden lurar också ”Ahti” som till förstone tycks anspela på ynglingen i eposet Kalevala. Dennes inlägg och reflektioner, vilka ligger insprängda som enskilda kapitel i den mer handlingsdrivna texten, sätter det som sker i ett större sammanhang där kampen mellan ljus och mörker framträder.
Jag läser boken som en studie i särskiljandet och dess effekter, där förfrämligandet och gränsdragandet liksom aldrig tar slut om det väl tillåts börja, något som får avsevärda konsekvenser inte bara för möjligheterna till empati utan också för den egna självkännedomen. Den som inte bryr sig om andra, eller tillåter sig att släppa dem inpå sig, kan heller aldrig få någon djupare förståelse av sig själv som människa. Kärleksförsöken mellan makarna blir oftast ett närmast mekaniskt driftspel utan djup. Samhällsutvecklingen som skissas har dessvärre också sina motsvarigheter i vår nutida omvärld.