Litteratur
En vuxen människas bekännelser
David Wiberg
Piratförlaget
I ett försök att hantera känslorna bestämmer sig David Wibergs huvudkaraktär för att skriva ner sitt liv. Fram träder en sårig och instabil människas våldsamma behov av omhändertagande och kärlek.
I ”En vuxen människas bekännelser” görs inga försök till skönskrivningar. Berättaren är en jättejobbig typ. Uppbrottet från livskärleken Alice öppnar dörren till en psykisk ohälsa i psykosernas gränsterritorium. Likt en trasig hundvalp söker bokens huvudperson bekräftelse varthelst den är möjlig – hos vänner, familj, bekanta. Det är ingen idé att hymla: bokens fiktive författare är en patetisk person, och det är också en person många av oss någon gång varit, eller kanske känt. Han är våra hjärtekrossade kompisar på fyllan, våra syskon i gråtsoffan, den fallande patienten hos terapeuten.
Men David Wibergs roman är också en poetisk dialog, och mer än berättelsen som sådan är det formen och språket som gör denna bok intressant. Med svidande sinne för detaljer och en löst hållen tidslinje målas ett scenario upp där världen rämnar. Hur mycket man än stör sig på huvudpersonens hopplösa gnäll är det en mycket levande skildring av psykisk ohälsa och dess många mekanismer. Jag hatar den här boken, för jag har varit där själv. Den här boken berättar om ett tillstånd många av oss vill glömma och känslor som vi vill dölja. Den är ett öppet sår, och även såren behöver sina dedikerade skildrare.