Litteratur
Titel: Älven i mig
Författare: Jannete Hentati
Förlag: Bonniers
”Älven i mig” är en uppenbar redovisning av det industriella samhällets energiproduktion. Eller mer direkt: konsekvenserna av den storskaliga vattenkraftsutbyggnaden i det norrbottniska inlandet. I jämförelse med förbränningen av fossila bränslen räknas vattenkraften som både hållbar och ren. Undantaget faktum att den förstört stora naturområden och likaså samisk kultur och näring. Energiutvinning har alltid ett samhälleligt pris där konsekvenserna står i proportion till effekten.
Det säregna, det som Jannete Hentati skildrar med sin bok är hur denna Vattenfallspraktik också varit en del i den koloniala politiken gentemot samerna. Undanträngningen, de ödelagda betesmarkerna, de avskurna vandringslederna. Vattenkraften växer fram hand i hand med nynationalism, rasbiologi och annan industriell exploatering.
För Hentati är det också en rent personlig fråga, hon är familjärt länkad till detta skeende, modern växte upp i Messaure, ett av dessa tillfälliga anläggarsamhällen som övergavs när det tjänat ut och som idag utgör oerhört symboliska lämningar av den industriella rationalismen och hänsynslösheten. Skildringen följer, antropologiskt troget, älven som en energikälla som gradvis blir tämjd och utnyttjad. Hentatis sakliga blick riktas historiskt, sociologiskt, familjärt och ibland även rent privat.
Metoden i skrivandet kan förbrylla, hennes redovisade smågnabb med maken längs detta sökande är inte särskilt väsentlig, men troligen en del i den större fråga som växer till ett formligt skuldberg under läsningen: i 1900-talets början fick vi elektriskt ljus till och med på utedassen där nere vid kusten, läxläsningen badade i ljus, maskiner av alla slag brummade med elkraft, mörkrets halvårsvälde fördrevs, det verkade vara en ren välsignelse. Det skedde dock på någons bekostnad, en grupp som idag är nationell minoritet fick sitta emellan, staten och företagen uppträdde brutalt och tröstade sig med rasbiologisk idioti och framstegets himmelsblå optimism.
Vill någon avstå från en enda kilowattimme? Även sedan skuldfrågan blivit utredd?
Hentatis bok påminner starkt om 1970-talets rapportböcker av Studs Terkel, Jan Myrdal och andra. Den objektiva blicken, den torra sakprosan och redovisningsivern. Allt detta där, men så finns också den bok som ännu inte blivit skriven, den om skuldfrågan, den som även den postkolonialt kritiske får dela med vattenfallsdirektörerna varje gång hen slår på datorn eller toalettlampan om morgonen. Vill någon enda avstå?