Ni vet banjo? Detta instrument, som väl mer än något annat förknippas med verandor och inavel. Detta musikaliska, verktyg som ger ifrån sig huvudsakligen ganska skrattretande toner – även då de mest virtuosa av utövare kittlar dess strängar. Det är rätt svårt att få en sådan att verka cool.
Men det går. Visar det sig.
Greta Bondesson sitter mitt på scenen, med fötterna stadigt planterade på sina trumpedaler. Runt halsen har hon stundvis ett munspel, och i knät – det där stränginstrumentet.
Men med en nypa dist och ett sliderör lyckas hon faktiskt bygga något genuint intressant av det. Något som också blir stommen i den egna genre som Baskery kallar för ”banjopunk”. Och även om det kan diskuteras hur pass ”punk” det egentligen är, så gör det faktum att bandet ens strävar åt det hållet att de är betydligt mer sevärda än, säg, First Aid Kit. (För att göra en lite tråkig svenska-systrar-som-spelar-americana-jämförelse.)
Baskery är kända för att vara ett väldigt bra liveband. Det ryktet stämmer. Och det är heller ingen tvekan om exakt vad det är som gör dem så bra.
Syskondynamiken.
Det märks så väl att de har växt upp, spelat och utvecklats tillsammans. Inte bara på hur felfritt stämsången sitter (nästan ofattbart tight då de, som extranummer, sjunger en Bellmanvisa a cappella), utan också i hur de interagerar. Hur Stella och Sunniva låtsas bli uttråkade då Greta solar på alla sina instrument samtidigt under ett utdraget outro. Hur de ibland närmar sig varandra, kliver på varandras instrument, och så tydligt utgör en enhet.
Lilla salen är dock inte optimal för stampa-i-golvet-musik, och även om publiken är uppskattande så är stämningen stillsam. Och det är svårt att undvika tanken:
Kanske hade Baskery gjort sig ännu bättre på en riktig squaredance-ding-dong-hootenanny?
… vilket förmodligen låter som en förolämpning – och hade absolut varit menad som en om jag sagt det om exempelvis Edward Sharpe. Men inte den här gången.
Det är snarare bara det att Baskery blir som bäst då hela den sittande publiken stampar och klappar; då bandet får en chans att använda sin samspelthet till att bara gå loss och jamma. Jag föreställer mig (möjligtvis en aning fördomsfullt) hur det går till då syskonen spelar i vad som sedan årsskiftet utgör deras nya hemstad.
Nashville, Tennessee. Där, tänker jag, är den stämningen konstant.