Recension
Saami Requiem
Var: Dansfesten, Studio Acusticum, Piteå
Musik: Gunnar Idenstam, Ola Stinnerbom
Dansare: Henrietta Wallberg, Ola Stinnerbom
Musiker: Gunnar Idenstam, Ola Stinnerbom, Erik Weisglas, Rafael Sida Huizar
"Saami Requiem" är en samisk spökhistoria i musik- och dansformat. Studio Acusticums orgel skapar tillsammans med samisk jojk, gitarr och slagverk fonden för en schamanisk drömvärld med demoniska förtecken, musikaliskt inredd med inslag från både klassisk musik, blues, folkmusik och pop. Musikmässigt sett är detta både njutbart och kreativt.
Jojkaren Ola Stinnerbom är med sin säregna, falsett-betonade stil något av jojkens motsvarighet till hårdrockslegenden King Diamond. Med karaktäristisk falsett och låga raspande lägger han tonen för den skuggvärld som är verkets skådeplats. Det är spännande, originellt. Här finns också dansaren Henrietta Wallberg som med bravur agerar demonisk dödsvarelse i bästa "Exorcisten"-stil. Så långt är det lovande, men "Saami Requiem" är också ett praktexempel på hur man kan falla på detaljer.
Den rörliga videobakgrunden tar allt fokus från scenen, trots att den inte tillför någonting. I en generisk soppa av klyschiga landskap följer vi en nåjd som går, står, eldar eller spelar trumma. Hur detta ska göra berättelsen bättre är en gåta. Kanske vill man här visa på Sapmis förvandling när tradition möter modernitet, men i sådana fall går man vilse i sin poäng. Eller så vill man rama in berättelsen utan att lyckas. Än mer bisarrt blir det när en drönare plötsligt svävar bredvid den vid elden trummande schamanen. Det faktum att jag fortfarande funderar på vad detta ska betyda är en god illustration av problemet.
Inte heller tar man fullt tillvara på Henrietta Wallberg. Under 80 minuter saknas inte tid att utveckla uttrycket och karaktären, vilket man ändå avstår från att göra. Hur bra hon än agerar plågad demon tappar uttrycket sin verkan när nästan ingenting händer. Mer än aktör blir Henrietta Wallberg istället rekvisita. Det tilltagna scenutrymmet nyttjas inte heller, vilket skapar en onödig segregation i verkets sceniska framställning.
"Saami Requiem" behöver svetsas ihop. Trots ambitiösa inslag och goda intentioner möts inte dess olika delar. Kanske distansarbete i coronatider tagit ut sin rätt? Och vad gäller videobakgrunden så är den en darling, och darlings måste man döda.