I mångt och mycket har detta visat sig stämma väldigt väl. ”Romeo och Julia”, ”En midsommarnattsdröm”, ”Othello” med flera spelas lika frekvent nu som de någonsin har gjort, och drar ofta storpublik. Tänk bara på Benedict Cumberbatch’s medverkan i ”Hamlet”, som sändes på bio världen över och vars föreställningar sålde slut i Sverige likväl som på andra håll. Jag hade varit tvungen att punga ut runt 15 000 spänn på andrahandsmarknaden för att se den på plats i London.
Shakespeare åldras alltså i mångt och mycket med osedvanlig värdighet. Huruvida detta kan sägas om ”Så tuktas en argbigga” är däremot en annan fråga. Med dagens feministiska debatt i åtanke, tillika en generellt funtad människosyn, är ”tondöv” ett mycket passande ord för denna komedi, och vore jag redaktör med förkärlek för Shakespeares anseende hade jag nog gärna utlämnat den i vad Shakespeare-samling jag nu hypotetiskt skulle ge ut. Därför kan man ju fråga sig vad en modern version av ”Så tuktas en argbigga” kan tillföra? Svaret är dessvärre: väldigt lite.
Kate Battista är en ung kvinna som närmar sig de trettio. Hon har hoppat av skolan, jobbar på förskola och tar hand om hemmet som fadern, varandes en slarvig forskare i biologi, systematiskt försummar. Hemma i soffan sitter den vackra tonårssystern Bunny, som låtsas be pojkar hjälpa henne med läxor för att med denna originella metod kunna bedriva ungdomlig otukt av, med våra mått mätt, högst oskyldig karaktär. Kate håller ställningarna, knegar på och tycker sig klara sig fint på egen hand, utan akademisk examen och äktenskap. Men när faderns forskningsassistent Pjotr hotas av utvisning medelst utgånget visum blir det andra bullar. Fadern föreslår nämligen ett skenäktenskap där Kate ska gifta sig med Pjotr, som hon aldrig har träffat, för att rädda faderns forskningsprojekt, och därmed den moderna biologins framtid.
Så långt är allt väl. Här hade det trots allt funnits möjlighet till en högst relevant kritik av äktenskapet som asymmetrisk, politisk och missplacerad institution, vilken dessvärre lever kvar ännu i vår tid. Istället serverar Anne Tyler en sällsynt långgrund historia där jag inte vet vad som är värst: att faderns beteende faktiskt tycks framstå som rationellt relevant eller att Kate ens överväger, än mindre går med på, detta surrealistiskt bisarra förslag. Bokens estetiska platthet gör inte heller att det konstnärliga uppväger dess ideologiska onykterhet.
Det snudd på enda relevanta med denna bok är att den verkar bekräfta min tes: ”Så tuktas en argbigga” är tondöv, även när den görs snällare än originalet.