För även om en kvartett europeiska män står för tonsätteriet i samtliga stycken är den stilmässiga bredden stor och åtminstone två av tonsättarna ännu i livet! En av dem så till den milda grad att han bjussar på en glimrande solistinsats vid uppförandet av sitt nyskrivna stycke. Jag syftar förstås på slagverksmaestro Daniel Saur, vars ”Konsert för marimba och orkester” är en rytmiskt sjudande häxbrygd på lika delar Steve Reich-minimalism och spänningsladdade filmmusikpastischer. Knappast det mest nyskapande kompositören Saur presterat, men ack så medryckande!
Kvällens förmodade dragplåster, Camille Saint-Saëns´andra pianokonsert från 1868, är dessvärre för tidstypiskt tungt och svulstigt för att falla mig i smaken, men inga musikestetiska preferenser i världen kan hindra mig från att baxna inför pianosolisten Mårten Landströms översvallande virtuositet. Konsertens musikaliska höjdpunkt står annars kvällens andre samtidstonsättare för, den för mig okände Gilbert Amy. Med Bachs fjärde cellosvit som råmaterial formar Amy i ”Après: Ein…Es Praeludium” en utsökt legering av klanglig modernitet och melodiskt raffinemang där minst 50 nyanser av stråk-och-hornklang håller mina sinnen oavbrutet stimulerade under tio andlösa minuter.
Konserten avrundas fint med ett äldre exempel på framgångsrik musikalisk återvinning, Stravinskys ”Pulcinella” från 1921, där den ryske vildhjärnan omformaterat några teman av 1700-talskompositören Pergolesi till något lika kraftfullt som egensinnigt. Wow.