Salman Rushdies nya roman är en roande förevändning, en slags gnistrande banalitet om historia, fantasier, samtid och framförallt – konsten att berätta en historia.
Ramen sätts av den medeltide filosofen Ibn Rushd som blir stamfar för ett nytt, märkligt släkte av människor.
Men viktigare ändå är stammodern, en magisk jinna som heter Dunia. Ett avlande mellan filosofi och magi med andra ord, ett litterärt knep, kanske inte så märkligt från en författare vars namn faktiskt kommer från nämnde filosof, lika ofta känd som Averroës.
Ett nytt släkte ser dagens ljus och deras eventuellt djupsinniga svartkonst i nutid är bokens innehåll. Allt i en stämning av munter apokalyps. En skildring fullständigt genomsyrad av det otänkbara och av otaliga kontextuella trix, antydningar och hänvisningar. Men också det fullt naturligt eftersom Dunia och Ibn Rushd tillbringar tusen och en natt tillsammans. Vilket blir titelns något omständliga tal ”Två år, åtta månader och tjugoåtta nätter”.
Roande eller lärt? Åtminstone lättläst och sinnrikt, men var den djupare meningen låg funderar jag fortfarande över. Ibland får det något hollywoodskt plagierande över sig, en välkokt soppa av litterärt och historiska arv. Andra gånger är det småfnissigt roligt och plumpt. De flesta figurer förblir figurer, möjligen med undantag för den sympatiske Mr Geronimo (ja, där är en blink mot historien igen), en trött och ensam trädgårdsmästare som en dag upptäcker att han inte får kontakt med marken längre, han svävar helt enkelt någon centimer över den.
I stort sett tycker jag också att detta svävande är romanens problem, den får inte riktigt kontakt med den absurda jord den försöker beskriva. Trots många poänger, många lärda små utvikningar (men aldrig någon större) och trots en fantasi som mer än räcker till.
Jinnerna jobbar på där i Andalusien, och efteråt, och världen är smått galen. Men värre och mer övertygande trollkonster har världen skådat sedan 1100-talet.