Ruff och vaggande himmelsk Bachkonsert

Det var såväl lite rufft som vaggande himmelskt när Mime Brinkmann framförde Johann Sebastian Bachs sex cellosviter för en fullsatt Lilla salen på Kulturhuset i tisdags.

Mime Brinkmanns spel präglades mer av musikalisk upptäckarglädje än stålhård teknisk briljans, menar recensenten Andreas Hoffsten.

Mime Brinkmanns spel präglades mer av musikalisk upptäckarglädje än stålhård teknisk briljans, menar recensenten Andreas Hoffsten.

Foto: Andreas Hoffsten

Recension2023-10-04 15:09
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Musik

Mime Brinkmann spelade sex cellosviter BWV 1007-1012 av Johann Sebastian Bach. 

Arrangör: Luleå Kammarmusikförening.

Kulturens Hus Lilla salen, tisdag 3 oktober. 

Bachs cellosviter är förvisso ingenting för nybörjare. Legendariske cellisten Pablo Casals tyckte att han först vid 60-års ålder var tillräckligt mogen att spela in sviterna, för övrigt i Abbey Road studios i London. Alla sviterna består av sex satser och börjar med ett preludium och slutar med en friskt livlig gigue. Däremellan olika danser från barocktiden, såsom sarabande, menuetter och gavotter. Och det är lockande dansant, bitvis så rytmiskt taktfast att man förnimmer klackarna i golvet och fraset av kjolfållar längs tiljorna. En eloge till Luleå Kammarmusikförening som ständigt förmår locka hit intressanta musikprofiler.

Sviterna spelades rakt av med en bensträckare i mitten och blev till ett flöde där helheten blev större en de enskilda styckena. Och Mime Brinkmanns spel präglades mer av musikalisk upptäckarglädje än stålhård teknisk briljans. Att hon någon gång gnisslade till med stråken; vad gjorde det – det blev bara mer livsnerv i musiken. Hon spelade dessutom allt utan noter – direkt från hjärtat brukar det väl heta. 

Själv beskrev Mime Brinkmann sviterna som en resa i livets spår alltifrån födelsen och moderns trygga andning i svit no 1 upp genom livets alla svårigheter fram till den annalkande döden där hon i den femte sviten tycker sig höra begravningsklockor. Och sen – klang och jubel – i svit no 6 är det som livet vaknar till igen.  

Cellisten Rostropovitj har kallat stycket ”en symfoni för solocello”, lika fyndigt som tankeväckande. Den sjätte sviten spelas inte sällan på en så kallad piccolo violoncell, inte minst på grund av grepptekniska skäl, det är nog svårspelat som det är. Piccolon är en femsträngad cello (barockcellon har fyra) med en alldeles egen, lite ljusare tonbild. 

Styckets preludium kändes munter som en folkvisa och den tredje satsens courante var skuttigt pigg som en nyvaknad skogshare. Och femte satsens gavott med sina alldeles charmanta små barnviseaktiga melodislingor var närmast triumfatoriskt livsbejakande. Om det nu var vad den gode Bach avsåg.

Ty det menade i alla fall Mime Brinkmann i sin tolkning av musiken. Kan man annat än hålla med?