Litteratur
Så höjer sig landet (Atlas)
Svante Bäckström
Det är vad som händer i Svante Bäckströms debutroman ”Så höjer sig landet”. Unge drängen Anders Andersson vill icke passa in i bondesamhällets normerade liv och arbete. Inte alls, trots en klok och slitstark hustru, trots en förstående och uppmuntrande omgivning. Han vill inte arbeta, inte plöja jorden och skörda kornet, han vill gå på skogen och känna frihetens lockelse och insupa dess poetiska bilder som vore han en nutida skogsbadare, just avsläppt på en helande retreat.
Arne vill odla sin egenart i fel tid, en lite märklig tid som sägs handla om kolonisationen i Västerbottens kustland, vilken veterligen var alldeles avklarad på 1700-talet. Alltså blir inte särskilt mycket uträttat, varken för Arne eller för romanen. Den förvillar sig i jaktutflykter där språket ömsom blomstrar, ömsom träffar rätt i det poetiska prickskyttet. Nedlägger Arne en tjäder slösar han genast bort betalningen på någonting för stunden lustfyllt. Hustru och barn får sitta emellan, flintlåsgeväret är mera kul.
Det går naturligtvis åt pipan, talesättet om att den som inte arbetar ej heller ska leva hade ju än större giltighet för trehundra år sedan. Arne väljer icke den förnuftiga världen, ty han är en drömmare innan offentliga trygghetssystem tog hand om sådana och röjde fri väg för individualismen.
Synd hursomhelst, Bäckström har en utpräglad stil allaredan, en stil som behöver rakas en hel del, och en berättarlust som borde finna sina utvägar någon annan stans än i 1700-talets villande västerbottniska kustskogar.