Möjligheten finns också att han är motsatsen, ett ovanligt intensivt skymningsljus som glöder över ett öde land av förlorade utopier och falska förhoppningar. Från någon utan illusioner men med bibehållet raseri.
I vilket fall är diktsamlingen själv väldigt roande även om titeln är lite krånglig och författarnamnet en pseudonym. Omslagsfliken låter meddela att författaren föddes 1968 på St Olofsgatan i Uppsala, var tjugoårig när muren föll och lämnade gruset av övertron på en rationell ordning i en överskådlig värld. Den totalitärt tillämpade övertron.
”Ett leve och ett hell för 68 års modell” är en rutschkana av lärdom, ironi, skepsis och kanske framför allt – en flödande stor sorg över en värld som låtit sig bedras till att dyrka en falsk modell. Men vilken? Det sammanstörtade Gulagimperiet? Det rationella tänkandets fyrkantighet? Förnuftstrons otillräcklighet? Det systematiska 1800-talets tyska idealister och franska materialister? Och gäller sorgen deras tillkortakommande, eller alternativets?
Två gestalter, far och son, rör sig i en dödsdans genom sidorna. Så småningom blir deras förtvivlan ömsesidig, när de tillräckligt länge stridit kring trons och otrons speglande grymheter. Fadern är själen i 68, han är själva övertygelsen medan sonen är kroppen som tagit plats i samma år. Anden är troligen dikten om allt detta.
Om jag nu inte missförstått, kanske handlar striden ändå om trons möjlighet, dess nödvändighet? Nej, det blir för deterministiskt, så här säger anatemat: ”Vem såg människan som en maskin?/ Och vad är det bästa med denna maskin?/ Fasran dödade/ religionen/ Gud/ och människan./ I denna ordning./ Det tog 300 år,/ vägen till Gulag/ var lång men rak,/ förintelsen var total./ De-mo-kra-ti-en:/ den är för mjuk!/ Man måste vara hård!/ Därför att:/ himlasfären är en maskin/ djuret är en maskin,/ samhället en maskin,/ den mänskliga kroppen en maskin/ och beteendet/ en Pavlovs/ dreglande hund...”
Måtte läsarna lyssna efter den dolda lovsången till mysticismen bakom domen, jag hör oftare ren förtvivlan även inför just den lösningen. Konsten föds ju inte när man tar sig in i en ideologi, utan just när man arbetar sig ut ur densamma, för undertecknad är året 1989 det avgörande, inte -68. Det extatiska hos T.S Eliasson är kanske en bön om återvändo till en möjlig urpunkt, en omstart långt fram. Men tänk om erbjudandet finns just hos Occam, den ständigt utsatte, och hans förmåga att skära bort de rationellas översanningar. Så att världen blir så där nyskapat underbar igen.