Tre ypperliga konserter på åtta dagar i Kulturens hus gör mig nästan förstummad, vilken inte är att rekommendera för en musikanmälare. Hur som helst håller superlativen på att ta slut!
På fredagskvällen intog Norrbottens Kammarorkester (NKO) den stora scenen i Kulturens hus under ledning av dirigenten/violinprofessorn Magnus Ericsson. Vilket fruktbart möte! De tjugotvå stråkmusikerna spelade med synbar lust på toppen av sin förmåga. Dirigentens generösa rörelser inspirerade inte bara de olika stråksektionerna och deras stämledare (titta bara på konsertmästaren Brusk Zanganeh!) utan också publiken, som osedvanligt tydligt kunde följa med det som hände i musiken – och varför.
Att programmet var väl sammanställt och rikt varierat bidrog till den starka upplevelsen. För detta får vi nog tacka orkesterns nya konstnärlige rådgivare, cellisten Elmér Lavotha, vilken liksom flera av musikerna ingår i Norrbotten NEO.
Det började med en nordisk klassiker, den unge Carl Nielsens rikt melodiska och dynamiska Svit för stråkar (opus 1, 1888/89), som följdes av ett knippe kortare stycken. Först och längst av dessa Tebogo Monnakgotlas mycket samtida ”Ord” (2001), som spände från dissonantisk dramatik till andlös upphöjdhet, med många av de speleffekter dagens stråkmusik kan innehålla. Sedan var det befriande med Brittens lekfulla pizzicato (=knäppande på strängarna, inga stråkar). Efter Frank Bridges sömnpiller med den passande titeln Nocturne väcktes vi till liv av Karl Jenkins i ett aggressivt Allegretto.
Efter paus var det bara att ge sig hän i en av de största pärlorna för stråkar, Tjajkovskijs välkända Serenad (1880), ett verk som kompositören själv höll högt. C-dur brukar vara en jublande tonart - och det sjöng verkligen om NKO, guld strömmade ur strängarna.
Den intensivt applåderande publiken belönades med två extranummer, först av dessa Benny Anderssons betagande ”Älska mig” i arrangemang av Ulrik Lundström. Vilken fantastisk orkester vi har!