Att Rigmor Gustafsson tillhör den svenska jazzsångerskegräddan vet ju varenda kotte vid det här laget. Och visst levererar den värmländska vokalfantomen med besked när hon backas upp av eminenta Bohuslän Big Band, i ett program som dock skulle mått bra av litet större djärvhet.
För jag antar att jag blivit en smula miljöskadad av att under flera år ha exponerats för Norrbotten Big Bands storbandsmusikaliska nytänkande, och all instrumental och vokal briljans till trots kommer jag under kvällen på mig med att sakna just de där öronöppnande ögonblicken som visar på storbandsformens möjligheter.
Det hela inleds hursomhelst med ett klart godkänt storbandsframförande av Dizzy Gillespies ”Dizzy atmosphere”, varpå Rigmor Gustafsson gör entré och med solsken i blick stompar sig igenom en ärkefläskig ”On the sunny side of the street”, pyntad med sordinerade tromboner och annat ädeljazzigt bling. Till kvällens höjdpunkter hör vidare två sofistikerade klassiker signerade franske jazzikonen Michel Legrand, ”Where is the love” och ”What are you doing the rest of your life”, vemodigt eleganta som en fransk salong där tunga sammetsgardiner fladdrar i sommarvinden. Legrandstyckena får rama in egenkomponerade ”I get along”, en utsökt bluesfunkig historia med myndigt markerande blås och perkussiva pianoklanger. Här, liksom i Rigmor Gustafssons andra egna alster, den vemodigt gungande, av blåset vinterskrudade ”Winter doesn’t end” får vi små glimtar av just det nytänkande som jag gärna sett mer av under kvällen.
Men inga dylika anmärkningar kan skymma det faktum att Rigmor Gustafsson är en riktigt enastående sångerska, med en passion och hetta som hela tiden hålls i strama tyglar alltmedan hon rusar i ständigt nya tonala kompassriktningar. Som gjorde hon med rösten snabba, exakta blyertsskisser på vilka hon sedan låter akvarellfärgerna ymnigt flöda. Mest kommer hennes unika sångtalang till sin rätt i de läckra, inte sällan otvunget scatsångtryfferade, höghastighetstolkningarna av ”Honeysuckle rose” , ”My shining hour” och inte minst en originellt arrangerad ”Come rain or come shine”, som sticker ut bland konsertens många ”standards” med pumpande rytmsektion, läckra basklarinett- och -flöjtarrangemang och Stefan Wingefors´pianoklanger porlande som regn i ett stuprör. Coolt.
På det hela tagen en, trots mina anmärkningar, högst njutbar kväll, som avslutas med Hasse & Tages ”Åh, en sån morgonkvist”. Att prioritera denna föga omtalade låt framför den sjuttioelfte versionen av ”Att angöra en brygga” ger onekligen hyfsat med stilpoäng i min bok!