T-shirts och sommarklänningar springer genom regnet och tältdukar fladdrar i vinden. Efter en okaraktäristisk värmebölja under festivalveckan fick besökarna anledning att titta upp mot himlen med oro.
Lagom till att Among Lynx soundcheckade hände något som ingen, av klädvalet att döma, hade förväntat sig. Som en blixt från klar himmel skakade väderapparna och begreppet ”Kirunaväder” muttrades under skyddande tak.
Men enligt SMHI var det bara mulet så mullret som närmade sig på avstånd var bara Among Lynx som närmade sig showtime.
Blåsten som fick tälten att fladdra var bara Elin Öbergs munspel som orsakade stormvindar.
Tunga moln har inget att komma med mot tungt gung.
Är det någon som kan andra på förutsättningarna är det Among Lynx movement, kvintetten som förändrat bluesens ofta gubbiga utseende.
Torsdagen på Kirunafestivalen är sällan tillfället då välkända akter fyller parkeringen nedanför Folkets hus och ett oväder som skrämmer bort besökarna hjälper inte heller till. Men folkskygga lodjur verkar trivas på den höga höjden och öser på i samma takt som regnet.
Kirunas egna Elin Tannerhed må ha fått största jubel men på scenen har hon tuff konkurrens av självlysande sångaren Moa Brandt, smatterbandet Amanda Savbrant bakom trummorna och munspelsvirtuosen "Luffar-Lo" Öberg.
Det ostadiga vädret fortsätter tyvärr både från himlen och scenen. Det är svårt att veta om publiken är blöt av regnet eller om de badar i gitarrskrammel, det är åtminstone tillräckligt för att dränka munspelet i muller. När befriande "In my trunk" ger munspelet eget utrymme och "Skog" tar ner volymen växer upplevelsen.
Gränsen mellan ös och oljud är ibland hårfin vilket märks i starka "Shameless" som byggs upp på ett makalöst sätt och avslutas i en dånande ljudkuliss som nästan blir svårförståelig.
Men ingen kan klaga på Among Lynx ös.
Efter regn kommer lodjur.