Ofta är uppladdningen inför en konsert starkare än själva konserten i sig. Det började redan för ett par dagar sedan när jag såg nya Spider man på bio. Då spelades det omisskänneliga flöjtintrot i "Going Up the Country" när skolbarnen åkte buss i filmen. Introt räcker ju för att det ska bli en Woodstock-fest i huvudet. Ännu trevligare var bilresan från Luleå till Flakasand med "Going Up the Country" på repeat. Det låter fantastiskt eller hur.
När sedan "On the road again" förklarar att konserten till slut är igång, efter en halvtimmes försening, börjar mina små små farhågor att bekräftas, och det är farligt nära att jag kastas tillbaka till samma tillstånd som när jag såg The Beach Boys förnedra sig med en originalmedlem i Piteå för åtta år sedan.
Missförstå mig inte, jag älskar att gamla rävar håller igång. Och det är exakt här de ska spela. Alla är ju svinnöjda, det är vackert väder, och efter fem öl är det nog knappast någon som kräver kvalité. Inte jag heller, men med handen på bibeln och den andra på hjärtat går det inte att kalla det här för bra.
Det må vara att blott två medlemmar är kvar från den klassiska Woodstock-sättningen av bandet är kvar. Men att de spelar tungfotat är en underdrift. Stora delar av konserten hade jag föredragit att lyssna på en grävskopa istället. Dale Spalding förklarar att det är samma vibe i Flakasand som på Woodstock innan han drar igång "Going Up the Country", och även fast jag vet att han spelar på min och publikens Woodstock-vurm är det där konserten når sin kulmen.