Den makabra historien om Rausings lever i det allmänna medvetandet. Känsla av obehag finns inför uruppförandet av Stilla min eld. Tragedin som utspelade sig i en tillsluten lyxvåning i London är i så färskt minne att den känns svår att närma sig, till och med i operans form.
Först efter en tid med Nicolai Dungers sånger gjorde librettisterna Kerstin Gezelius och Alexander Onofri associationen till paret Rausings öde. Tonsättare Fredrik Högberg och regissör Kristoffer Steen har sedan vidare format det som nu framförs av sångare och Norrbotten NEO under ledning av dirigent Anna-Maria Helsing.
En svart tyllgardin omsluter scenen. Husfrun och två husor sköter hushållet, medvetna om husfolkets drogmissbruk men ovetande om att Eva ligger död på lägenhetens övre plan. Den enda som släpps in utifrån är knarklangaren Gurung, härligt gestaltad av Wiktor Sundqvist. Gurung är den enda som Hans Kristian har ett visst tankeutbyte med. - Hur länge kan de döda höra oss?
Korta stunder inser Hans Kristian att Eva är död men mesta tiden flyr han till drogerna – Stilla elden i mig! I knarkdimman möter han Eva i lyckliga minnen av deras kärlek. Avståndstagandet från Hans Kristians familj är ett annat återkommande tema. – Jag är ingens son! Jag är ingens bror! Jag steg av!
Med vacker baryton och diktion som bär fram varje ord, tecknar Linus Börjesson en stark bild av en förtvivlad man som försöker få ihop sin värld. Den ordlösa sorgearian i en stund av insikt är smärtsamt vacker, som ett kvidande då inga ord finns. Men med drogernas hjälp återfår han styrkan. – Min kärlek är så stark att den kan övervinna allt!
Mezzosopranen Annie Fredriksson rör sig som Eva in och ut ur makens förvridna värld. Hennes utstrålning är magisk, utan att för den skull förta de svarta stråk som också finns i Evas gestalt.
Alla sångare har utmärkta röster. Tyvärr går inte de kvinnliga sångarnas text fram som man skulle önska. Det är fullt acceptabelt i de högsta tonlägena men inte i övrigt. Om det handlar om diktion eller om ljudmix är svårt att avgöra.
Mette af Klint gör en inkännande rolltolkning som husfru och husets beskyddare. Tillsammans med husorna(Annie Fredriksson igen och Teresia Bokor) lever hon som en medberoende, ömsom anandes mörkret, ömsom med i galna drömmar och framtidsplaner. Men lukten av död går till slut inte att förneka. De murar Hans Kristian har byggt håller inte och hans illusion rasar.
Norrbotten NEO märks inte av alls och detta menas positivt. Musiken är makalös men så integrerad i dramat att den inte separerar ut sig. En kan dock grunna över maskerna på deras bakhuvuden. Enligt programbladet har de en mening. Kanske skulle den tänkta effekten uppnås om orkestern satt vänd med ryggen mot publiken?
I operans form kan en historia om bottenlös kärlek med makabra inslag berättas utan att det blir sjaskigt. Stilla min eld är ett gott försök att på ett djupare plan förstå det som hände.