"Nu blir det nog åka av". På väg ner mot scenen samspråkar två medelålders män när Bourbon boys brummar och stånkar in på scenen. Med dansbandshöfter och osäkrade elgitarrer i brösthöjd presenteras helgens mest bredbenta upplevelse.
Frontfiguren Pär Hulkoff beskriver musiken som countryrock. Det är riktiga gubbar som spelar riktig musik på riktiga instrument. Sedan kör de en låt om en häst som är sjuk.
Om Bourbon boys är en outfit är det skjorta nedstoppad i högt uppdragna jeans. Om Bourbon boys är en kropp är det stadig kagge och gubbrumpa. Om Bourbon boys är solglasögon är de snabba.
Det är skinnväst och hatt. V8 och örntatuering. Öltältsmusik på den tiden då öltält spelade riktig musik.
Det är tydligt.
Men med tanke på den tydliga takten och musiken kör ändå bandet i diket gång på gång, sedan jobbar deras pick up på diesel sig tillbaka utan problem.
Även om Hulkoff drar fram en fiol och hela låten skevar blir ingen besviken, Bourbon boys ska inte vara finsnickeri – det ska vara motorsåg i tjockjävla timmer. Som ett vådaskott som kunde gått jävligt illa men slutar i ett lättnadens garv.
På scenen utspelar sig ständiga gitarrdueller där aktörerna ligger på knä och avlossar smällar mot varandra och mellan låtarna skjuter de vilt mellan dalmål och tornedalskt klingande.
Sydstatsrock från norra Sverige. Som om Korpikylä låg i Alabama.
Pär Hulkoff och Jonas Kjellgren behandlar sina gitarrer som hagelbrakare och som publik är det svårt att veta om en ska klappa händerna eller "upp med händerna".
Det är som ett rallarslagsmål på saloonen, eller bygdegården för den delen. Ärligt och hårt.
Vi får lära oss att det finns två sorters människor: de som kör Stihl och de som kör Husqvarna. Veklingar och vikingar.
Sagt och gjort. Bourbon boys får som de vill.
Det hade blivit högre betyg om det inte vore för Chainsaw brotherhoods förkärlek till sågande. Därför kapar vi lite här också.
Recension
Bourbon boys
Putte i parken, lördag 22.00
Längd: 60 minuter
Publik: Några hundra på parkeringen men de flesta förstod att musiken görs sig bäst med en kall bärs i handen.
Bäst: Stilen och soundet är lika coolt som underhållande.
Sämst: Bandet har troligtvis lagt mer tid på gården än i replokalen tillsammans. Långt ifrån prickfritt samspel.
Betyg: 2 (en kapad trea)