Mot slutet av konserten är det som att julen är glömd.
Linnea Henriksson gränsar nästan till det övertända när hon river av ”Halmstad” och ”Säga mig”. Sedan tystnar det och hon och bandet kommer tillbaka med dragspel och mandolin för att säga adjö med ”Bela note”.
Linnea Henrikssons noga P3-utmejslade radiopop går fint att lyssna på i livesammanhang. Särskilt eftersom hon har med sig ett så läckert band. Anton Toorell på gitarr glittrar särskilt starkt.
Men behållningen ligger inte i hitsen Ikväll. Kanske heller inte i julpsalmerna eller den fejkade snön som sirlar ner över Henriksson i ”Jul, jul, strålande jul”.
Hennes råa talang och smittsamma personlighet slår mig gång efter annan under konserten. Henrikssons röst visar sig också tänjbar i form av spoken word, skönsång och nästan skrik.
Men det är när hon använder den i Joni Mitchells ”River” som jag tinar upp. Och strax före gör hon Whams ”Last Christmas” så bra att jag anser att den covern faktiskt är nödvändig.
Linnea Henriksson vill vad det verkar förmedla värme och pratar därefter. Hon talar om sådant man talar om om julen. Familj, omtanke och stora känslor, och efteråt går det att skänka pengar till välgörenhet.
Linnea Henriksson vill bjuda på en blandning av allt gott som hör julen till. Ofta är det sällsynt snyggt framfört också.
Men det är tvära kast mellan psalmer och pop och Marvin Gaye och eget material. Konserten ger ett lätt splittrat intryck. Ibland på gränsen till överdådigt i sin rättframhet.
Det går att hävda både att hon bjuder Luleå på godis – och en häxbrygd. Jag är full på blandade julkänslor när jag skyndar ut i kylan.
