Minuterna innan konserten början är det svårt att tro att vi befinner oss på svensk mark. Samtliga röster pratar engelska. Ord som "extreme" och "amazing" är vanligt förekommande och samtliga av oss gungar för att hålla värmen. De 17 minusgraderna på Gültzaudden känns som 30.
Vad som fascinerar mest är inte instrumenten av is, och hur pass bra de faktisk låter, (ibland lite för stumt kanske), utan att bandet faktiskt klarar av att spela på dem. Att Jonas Strandgård fingerplockar den vackert utskurna gitarren torde vara inte bara plågsamt utan också omöjligt.
Ice music är van motgångar, och så också ikväll. Flera av instrumenten gav upp innan konsertstart, berättar skaparen av dem, Tim Linhart. Bandet verkar således ha fått tänka om och byta plats på några av dem. Stämapparaten fryser också pågrund av kylan.
Men stämningen i skogsgläntan är varm. Daniel Wikslund på is-fiol är pigg på att kommunicera med publiken, även på spanska. Och det är fler än en gång publiken gungar med i låtarna.
Det trivsamma och ironiska valet av låtar är på många sätt räddningen. Country-standards som "Keep it on the sunny side" och "Sunny side of the mountain" får med sig publiken och jag föredrar dem framför de irländska sångerna som också får plats.
2018 års höjdpunkt på Ice Music vill jag påstå är instrumentet "Rolandophone" – en meterhög isrörskonstruktion som låter utmärkt. Mellan ett av de många avbrotten får vi ett solo och när musiken tystnar brister publiken ut i ett besviket "aaaah".