Stadssonen Hurula uppträdde på Putte i parkens sista dag inför en välfylld parkering.
Den här recensionen är egentligen inte så fokuserad på Hurulas spelning, utan snarare på det som omger den. Stadsfestivalen har kört fast i gamla hjulspår och någonting behöver hända.
Inget ont om Hurula eller hans insats. Hurula är bland det bästa Luleå har i musikväg och han var precis så bra som han alltid är. Men det känns bara så trött. Hurula som ett av stadsfestivalens dragplåster för typ femte gången på tio år? Det känns lite som när Luleå Hockey tog tillbaka Niklas Olausson ännu en gång förra säsongen. Det är väl vackert och härligt på ett sätt men hade det inte varit kul med lite fantasi och spänning nån gång?
Hurula gjorde sitt andra uppträdande på Putte i parken och har de senaste åren även spelat på Luleå hamnfestival och Musikens makt.
Det mesta med Hurulas spelning var som sagt precis det man förväntade sig. Inget mer, inget mindre. Höjdpunkterna var såklart de Luleåpräglade låtarna, "22" och "Om jag tänker alls" bland andra, och det är klart att det är fint med allsången till dem. Men den där bakvända stadspatriotismen klingar bara lite falskt för mig ikväll.
Hurulas låttexter handlar ofta om uppväxtstaden Luleå.
Efter sommaren ska Luleå kommun göra en utvärdering av framtiden för stadsfestivalen. Kanske blir det ett år till av Putte i parken, kanske inte. Vem bryr sig vad festivalen heter eller vem som arrangerar den men kan nånting snälla bara hända. Något piggt och fräscht som lockar och engagerar. Något som gör att de Luleåälskande orden från Hurula klingar sant.
Hurula på Putte i parken 2024.