Ha! Det visar sig att Cleo tagit tre Västeråskillar under sina vingar som får inleda kvällen på Framtidsscenen. Gruppen vann musiktävlingen Imagine Sweden och Cleo började gråta när hon hörde dem där, förklarar hon. De imponerar med smutsig och hård 90tals-rap men det roligaste med grabbarna är hur de fullkomligen pyr av självförtroende. De läxar upp den hyggliga skaran som kommit för att se Cleo och Filip Skär med rutiga byxor ser nästan arg ut när publiken inte är tillräckligt engagerad.
När Cleo tar över efter tre låtar skruvas attityden upp ännu ett snäpp. Basen femdubblas. Det är stenhårt och jag är inte säker på att utrustningen ens mäktar med den överdådiga volymen. Men mysigt är det. Hennes feministiska engagemang håller i sig från introt till en fin avslutning där hon resonerar med publiken om sexuella ofredanden.
Hon eggar publiken i dancehall-aktiga "Kär och galen" som får utses som konsertens party-peak. När jag vandrar mot Erik Lundin är det fler än jag som är överens om att volymen satt avtryck.
En liten skara väntar på Erik Lundin som snart är igång med "Haram". Spelningen går sedan i en stigande kurva mot klimax. Publiken strömmar till och snart gungar händerna i "Suedi". Den tar liksom andan ur en varje gång, och där och då hade han fått spela om den 10 gånger för mig. Låten om att jaga rödingar avslutar och när Kitteltältets ljudsystem börjar pumpa Axwell och Ingrosso måste jag värja mig från verkligheten och lyssna på "Annie Lööf" i mina hörlurar en gång till.