Från den lilla läktaren kan man nästan se sångaren Michael Arlt svett droppa från bryllkrämsluggen. Veteranerna från Tyskland har gjort över 3000 konserter sedan starten, och på de dryga 50 minuterna kan jag nog avläsa att de är beredda att göra lika många till. Efter ett stelbent Canned Heat, lutar det här mer åt andra hållet.
Det är Chicago blues och munspel så att man bitvis blir lite snurrig, och då dansar jag inte ens. Även fast Michael Arlt och grabbarna är från Tyskland rabblar han hyllningar till Freddy King och Otis Rush som vore han uppvuxen i Texas-deltat. Hade ordet "Texas" räknats under kvällen, tror jag för övrigt att vi hade kommit upp i rätt rejäla antal.
Vad som hade kunnat vara bättre? De här killarna ska nog fortsätta precis som de gör. De hyllar 40 och 50-tals-blues för allt vad tygen håller och de lyckas till och med få mig fruset stampa takten 40 meter bort. Skulle jag gå och se dem igen? Absolut, och då kommer jag inte vara i tjänst.