Takida är ett av landets mest utskällda band, men kritiken är inte befogad tycker recensenten. Som däremot inte är imponerad över konserten i Luleå.
Kulturens hus är fullsatt. Bandets tröjor går åt vid försäljningsbordet och efter konserten kommer folk trängas för möjligheten att träffa medlemmarna i vad som kallats för "Sveriges sämsta band".
Länge har duellen mellan landets mest utskällda varit hård, de som tycker sig kunna musik har haft svårt att välja mellan Takida och Stiftelsen.
Det ena har jämförts med Nickelback (världens sämsta band) och det andra har sågats för dåliga texter. Båda banden har Robert Pettersson som frontfigur.
Den här kvällen är ett sorts mellanting där Takida dragit ur sladden och slagit sig ner i stolar med öl i långburk och en kompis i fåtölj.
I stället för bredbenta ljudvågor av elgitarrer är det stråkar, pianoplinkande och teaterfasoner i form av paus mitt i.
Efter att ha släppt sitt hårdaste album på länge gör de sin lugnaste turné. Och märkligaste.
Robert Pettersson sittande under en av många stunder av samtal på scenen.
Kompisen i fåtöljen heter Tomas "Håkki" Eriksson och är en slags moderator, som både håller egna monologer och ställer menlösa frågor.
Jag gissar att ungefär ingen i publiken betalat för att lyssna på tråkigt snack om medelåldern, om uteblivet morgonstånd och en historisk redogörelse för Ånge kommun.
På de 30 första minuter hinner Takida med 3 låtar – och en massa snack om vilken musik som fanns i barndomen.
Tomas "Håkki" Eriksson satt i en fåtölj på sidan av scenen och ställde frågor.
Det här är ett gäng som ansetts som töntar i 25 år, ett mesigt försök att göra melodiös metal.
Nu låtsas de inte vara hårda längre. Istället får låtarna ta plats i melodier och nya arrangemang. Ofta mediokert, men ibland lyfter det. "Willow and dead" får ett bra gitarrdriv, "Curly Sue" är rent av magnifik med vackra stråkar och duetten mellan Robert Pettersson och Dea Norberg i "Untouchable Pt. 2" fängslar.
Dea Norberg skötte körsång och klev fram som duettsångare vid två tillfällen.
Det hade varit lätt att göra en kollegial omfamning och falla in i korståget mot Ånges sorgebarn.
Men det vore orättvist.
Med tanke på att Takida polisanmälde en kritiker efter en recension 2011 finns dessutom anledning att väga sina ord och anstränga sig lite mer.
Samma sak bör förväntas av bandet.
Konserten i Luleå blev 2 timmar och 30 minuter lång, vilket var i längsta och segaste laget enligt recensenten.
Att hålla på mellan halv åtta och tio en onsdag räcker inte. Det är anmärkningsvärt – men ingen bedrift med ett så ihåligt innehåll. Det blir både långsamt och enahanda.
Inte ens Petterssons vanligtvis pålitliga röst har sin bästa kväll, kanske kommer den inte till sin rätt i det tillbakalutade formatet eller så är det allt babbel mellan låtarna som får honom ur balans.
Det är inte Sverige sämsta band, men det är Sveriges märkligaste liveshow.
Håll tyst och sjung.