Billy Bragg. I Luleå. Det är ju helt otroligt egentligen.
1983 hade jag precis börjat lyssna på annan musik än den råpunk som formade mig mer än något annat. Jag upptäckte Joy Division och London Calling. Utvecklade åsikter och uppfattningar som innehöll fler nyanser än svart och vitt, än kärlek och hat. Jag var 14 år. Och på Lilla Bommen i P3 spelade Lars Aldman Billy Bragg. Flera låtar efter varandra som jag minns. Han sa att med den rösten behöver man inget kompband, det räcker med elgitarren. Och på Braggs debut Life's a riot with spy vs.spy från 1983 är det verkligen inte mer än så. Och som jag älskade den. Men sen kom jag in på annat, och Bragg med.
Jag säger det här inte så mycket för att berätta om mig själv, utan för att Billy Bragg är som en gammal vän. Man stöter på varandra emellanåt och man är inte samma men har så mycket gemensamheter från förr att man accepterar den andres val rakt av. Eller man och man, jag menar mig själv alltså, och inte har Billy Bragg någon aning om mitt förhållande till honom. Men hur recenserar man en vän, även om vännen inte vet om en ens?
Han spelar många låtar från förr den här kvällen. Jag saknar egentligen inget. St. Swithin's day och Levi Stubbs tears, kanske, men annars inget. Exempelvis så spelar han bästa låten från senaste skivan, Tooth and nail heter den, skivan. Låten heter No one knows nothing anymore. Och hans mellansnack tar upp ungefär lika lång tid som spelningen i sig. De är en blandning av stand-up (han är väldigt rolig) och politiska brandtal. Det är faktiskt rätt radikalt för att vara 2014. Om hur socialismen inte är något utan medkänsla och hopp. Om det förkastliga näthatet riktat mot framförallt kvinnor. Om att männen bör utmana mansnormen. Om att fackföreningarna behövs. Han nämner såväl FI:s framgångar som SD:s, gillar det förra och sörjer det senare. Det hela är verkligen mysigt. Den unge men ständigt närvarande punkarn i mig ropar på lite mer tuggmotstånd, men den vuxne socialisten vinner. Och tårarna.
När han spelar Greeting to the new brunette och Between the wars. Och A New England, när han höjer låten ett tonsteg och kör en extra vers till Kirsty MacColls minne. Då dör jag nästan. Och sen är det slut och jag med. En sällsynt fin kväll.