"Monstrens tid" beskrivs som en resa föreställning som rymmer rädslor och ägg. Både små och gigantiska.
Olof Wretling, Mattias Fransson och Sven Björklund skapade en märklig värld i Kulturens hus.
Det schakrutiga scengolvet inramat av mörka draperier leder mina tankar till “red room” i kultserien Twin Peaks – en förvriden och drömlik plats där ondskan bor. En ganska träffande association ska det visa sig. För denna söndagseftermiddag ska den nästan fullsatta salongen uppslukas av något onämnbart.
Kepsar och hörapparater samsas i raderna. En brokig skara på runt 750 personer har lockats till “Monstrets tid”. En föreställning som rymmer rädslor och ägg. Både små och gigantiska. Publiken tycks svulten på att skratta. Sven Björklunds uppspärrade ögon behöver inte mer än kika fram bakom kulissen för att locka fram de första fnissen. Fransson och Wretling ansluter och snabbt stiger temperaturen.
Med en strid ström av metamorfoser vaggas publiken in i en febrig dröm. Det är intensivt, obegripligt och i princip omöjligt att återberätta. Scener, karaktärer och dialekter byter av varandra. Rädsla och paranoia finns överallt – hos hen som vidtar extrema åtgärder som första åtgärd, hos hen som själv blir kallad monster. Ibland finns njutning i monstrositeten – hos chefen som meddelar att han kommer gå berserk på kontoret, och prästen som beslutat sig för att bli ohelig. Vardagliga besvär i en monstruös verklighet skildras – som att handskas med försäkringsbolaget efter ett monster-angrepp. Vissa scener improviseras och det är ljuvligt när komikerna överraskar både varandra och sig själva.
För det mesta är det någon som skrattar, och ju mer fysiska och absurda scenerna blir desto mer hysteriskt skrattas det. Det är lika underhållande att se mina grannar i publiken nära på avlida av asgrav som att se själva föreställningen.
Känslan av att delta i ett kollektivt delirium är härlig men efter en timme kan jag inte slå undan frågan längre: Vart är vi på väg? Jag tycker inte riktigt att sketcherna tillsammans tar föreställningen någonstans, och jag börjar vara mätt på det lösryckta. Antingen är ledtrådarna lika obegripliga som i På Spåret, eller så finns ingen destination och heller inga ledtrådar. Jag kan inte avgöra vilket.
Ett monster flyr ut ur salongen och energin går ner. Skratten ligger inte lika nära till hands de sista 15 minutrarna. Det är dock en välgjord humorföreställning och publiken får chans att brista ut i ett sista förlösande vrålskratt innan den väcker sig själv ur feberdrömmen med en stående ovation.
Klungan