Konsert
Norrbottens kammarorkester med dirigenten och hornsolisten Alec Frank-Gammill
Kulturens hus stora sal 17 november
Program: Georg Philipp Telemann (1681–1767) Hornkonsert samt La Bizarre, Jeremy Thurlow (född 1976) Crooked Consort (uruppförande), Ralph Vaughan Williams (1872–1958) Fantasi över ett tema av Thomas Tallis.
Hornet har ju, som namnet skvallrar om, sitt ursprung i ett enkelt djurhorn, ett primitivt naturinstrument som använts som jakthorn, posthorn eller ett instrument att spela fanfarer på. Det var också för att illustrera en jaktscen i en opera som det första gången förekom i orkester på 1600-talet. Instrumentet utvecklades under 1700-talet med lösa byglar så att det gick att spela i olika tonarter, men endast en åt gången. Genom att sätta handen i klockstycket kan musikern skapa fler toner. Ofta används det för att ge en romantiskt färgad, fyllig harmonisk bakgrund.
Det låter spontant inte som det mest praktiska soloinstrumentet att spela snabba melodislingor på à la Telemann, men ibland kan som bekant det opraktiska vara det enda praktiska.
Det är en förmån att vara på plats, inte bara för hornet, utan för stråkarna också och cembalon och flöjtsolona. Dirigenten och hornsolisten Alec Frank-Gammill är charmerande och älskvärd i sin framtoning. Hälften av kvällen spelar han horn, andra hälften är han enbart dirigent. I sin starka inlevelse i musiken rentav dansar han stundtals framför orkestern. Det är roligt när han får alla strikta kammarmusiker att stampa i takt i Telemanns "Gavotte en rondeau" eller när en ler-näktergal som låter väldigt äkta spelar från läktaren och publiken lockas till skratt.
Verkkommentaren i programmet ger oss en utmärkt ingång i det vi ska få lyssna på. Vi får veta att den enormt produktive Telemann ibland dragits med ett rykte som "lättviktig", men detta känns inte alls lättviktigt, snarare lättillgängligt på ett positivt sätt. Att han dessutom var en av de första som lyfte valthornet till ett soloinstrument ska han ha all cred för. Den "dialog" hornet för med orkestern är lekfull och härlig på alla sätt.
Efter pausen är vi uppvärmda inför lite mer komplicerad, nutida musik. Den brittiske kompositören Jeremy Thurlow finns själv på plats vid uruppförandet. Återigen bjuds vi på ett spännande samspel mellan stråkar och horn. Det är ibland febrigt intensivt, långtifrån lika lättlyssnat, men intressant.
Det sista verket av Ralph Vaughan Williams är som romantisk filmmusik. Vi får luta oss tillbaka och slappna av till behagliga och sköna toner och slutligen tacka för en fin kväll.