Han tvingade dem bära rosa underkläder och gå kedjade på gatorna. Han trotsade lagen om förbud mot diskriminering och dömdes för lagtrots. I höstas benådades han av president Trump som, likt en Pontius Pilatus, lät sina jublande väljare göra tummen upp för beslutet.
Om det inte går upp för oss av den handlingen vart USA kan vara på väg så gör det det vid läsningen av Colson Whiteheads historiska roman ”Den underjordiska järnvägen”. Romanen utgår från slavarbetarna på bomullsplantagerna och har belönats med flera priser, bland annat National book award och Pulitzerpriset med motiveringen att författaren ifrågasätter grunden för USA:s existens. Det är inte svårt att följa attitydförändringen i breda folklager i USA till den brutala behandlingen av slavarna. Slaveriet avskaffades först 1865, men, som en person i romanen yttrar: Den ondskan tränger ner i jorden. En del säger att den ligger i träda och växer sig starkare.
Som barn trodde Whitehead att det fanns en underjordisk järnväg som plantagernas rymlingar kunde använda för att bli fria. I verkligheten var det namnet på det nätverk av frivilliga som hjälpte slavar att fly från söder till norr. I romanen blir järnvägen konkret och den som tar Cora, en av huvudpersonerna i boken, till olika delar av USA.
En förkämpe för slavarnas rättigheter säger: Om man vill se vad det här landet handlar om måste man åka järnväg. Titta ut när ni rullar fram och ni kommer att se Amerikas sanna ansikte.
Skildringar av USA:s slavhistoria finns det många, både i litterär och scenisk form. Whiteheads roman skiljer sig inte så mycket vad gäller skildringen av straffmetoderna på plantagerna, eller slavjägarnas metoder, men han frossar inte i fasorna, utan överlämnar detaljerna åt läsaren. Whiteheads styrka ligger i det till synes enkla språket som bär berättelsen utan att man själv vill göra något uppbrott, men är samtidigt mättat av den klarsyn som speglar vad som sker i vår verklighet här och nu. Han om någon skulle kunna skriva ett verk med titeln: America after the fall. Ekonomiska problem har en tendens att frambära en hjälte/frälsare. Den projektionen i det kollektivt omedvetna landar antingen på en Mandela eller, ofta, på en psykopat.
Handlingen tar sin början på Randallplantagen i Georgia, indelad i en sydlig och en nordlig del. Bröderna Randall ansvarar för varsin del och är olika till kynnet. Den ene är sadist, den andre ”bara” brutal. Slavarna skickas runt bland ägarna och till slut hamnar Coras mamma i den extra grymma delen. Hon beslutar sig för att rymma och blir den ende slav som inte hittas igen, något som drabbar Cora, som blev kvarlämnad. Cora hatar sin mamma för detta, men kommer själv att fly. Och det är den flykten som romanen skildrar. En berättelse om förföljelse, slavjägare, angiveri och kärlek.
Coras resa och liv landar till slut i 1950-tal där skyltar med ENDAST VITA dyker upp. Den fristad hon funnit i Indiana är slut och flykten börjar om.
Whitehead har bland annat utgått från Harriet Jacobs ”Incidents in the life of a slave girl” från 1861 och muntliga vittnesmål från före detta slavar som samlades in på 1930-talet. Slavefterlysningarna är tagna från digitala samlingar i Greensboro. Barack Obama har läst och Oprah Winfrey och planer på en filmatisering ligger i startgroparna.