De två begreppen är inte alls vänner med varandra och hela sättet att skriva visar att Roy längtar tillbaka till rollen som politisk dagsskribent, driven, kunnig och ständigt ursinnig över världens orättvisa tillstånd.
Det hör väl till god ton att påminna om hennes fantastiska debutroman ”De små tingens gud” som gjorde både genombrottet och ryktet världsomspännande. Men det var för tjugo år sedan, romanskrivandet ersattes av det politiska, frihetens rike lämnade över till nödvändighetens.
”Den yttersta lyckans ministerium” är en häxkittel till berättelse om en annan häxkittel, nämligen Kashmir, en explosiv provins vars gräns aldrig tycks kunna dras till en politisk lösning. Här är den fond till ett myller och en kakafoni om allting, en återkomst som korta stunder fascinerar men i långa stycken tröttar ut. Saga, politik, kärlek, feminism, orättvisor, kolonialism, kastsamhälle, religion.
Berättelsen inleds med den märklige gossen Afab, en tvekönad liten varelse som växer upp som Anjum, blir en ”hijra”, alltså transsexuell och prostituerad. Älskad av modern, avskydd av den stränge fadern. Därefter en lång, lång resa in i andra berättelser, terrorism, 11 september, Kashmir förstås, fattigdom, förtryck. Myllret återkommer men på många sätt försvinner romanen. Andra personer får gestalta grundkonflikten, främst arkitekten Tilo och den upproriska Musa.
Läsaren som letar struktur och ordning kan förstås trösta sig med språket, humorn, de osannolika vändningarna. När man ändå gått vilse i detta som vuxit ut till en slags politisk exotism där vadan och varthän saknas. Liksom en redaktör som haft modet att säga stopp och stryk.