På 1950-talet skrev den danske poeten Paul la Cour en bok om skapandet, ”Fragment av en dagbok”. När jag läser Gunnar Strandbergs diktsamling ”Växtsorg, djursång”, hittar jag ett släktskap dem emellan.
Paul la Cours bok om konsten att invänta en dikt, om poesins väsen, tillför mycket i min läsning. Gunnar Strandbergs diktsamling gör nämligen motstånd. Jag är inne på tredje omläsningen nu och ibland blir det så. Dikterna spjärnar emot. Jag förstår de inte. Rytmen och melodin säger mig ingenting.
Så är det med hälften av Gunnar Strandbergs verk, även efter tredje läsningen.
Men den andra hälften flyger fritt!
I en dikt som heter ”Varats vikt” blir dikten klar som en fjällbäck:
Det varande kan inte vägas?/ Jaså?/ Men kanske det som rinner / ur dess variga sår? /
Brukat liv / som flyter mot det stora reningsverk de kallar Gud / i slutet av evigheten, tillsammans / med besprutade äppelskal. /
Du slukade liv, precis som kunskap,/ och nu svallar det en sista gång / mot naturlagarnas fördämningar /
för att sen – slutligen – flyta / lydigt likt en bred svensk / sommarälv.
Vad det väger? / Det väger lika.
Plötsligt är det många av dikterna som blir tydliga. Fyllda av minnesbilder som är rent av vackra och gemensamma för många, kanske alla av oss.
Som i dikten Vinden:
En dag ska komma / ett svalt andetag, min son / och ta din far / dit vitsipporna lever / när de inte blommar / i ekbacken på landet.
Så blir Gunnar Strandbergs dikter en angelägenhet, en triumf för tålamodet. Dikt kan vara obegriplig eller svårfångad. Det är där tålamodet kommer in. Den som ger sig tid kan upptäcka små pärlor.