Konst
Luleåbiennalen 2020: Tiden på jorden/Time on Earth
Augusta Strömberg: måleri, blandteknik.
Susanna Jablonski: keramik, vatten, marmor, getingbo med flera material.
Ana Vaz: video
Luleå, Galleri Syster till 14 februari 2021
Susanna Jablonski: glas, gips, sand, fossila stenar, video, med flera material
Boden, Havremagasinet till 14 februari 2021
Radio 65.22
Platsens ande
För litteratursamtalen i biennalens radiokanal är temat Platsens ande. Som vanligt fastnar jag i frasens förenkling. Vad skulle anden vara utan det som befolkar platsen? Ett antal kvadratkilometrar? Platsens ande är förstås människorna, men även tallarna på heden, djuren, husen, vägar, minnen och de andra som inte syns. I all enkelhet utgör de kroppen bortom ytan, tänker jag. En plats och dess ande förnyas därför ständigt.
Kerstin Wixes samtal med Elin Anna Labba är dock intressant och fint. De befinner sig i Porjus och talar om statens tvångsförflyttningar av samer under 1900-talet, dokumenterat och berättat i Labbas augustprisbelönade ”Herrarna satte oss hit”. Det är också ett samtal som andas människorna, deras berättelser och rörelse i landskapet. Och som har oväntat systerskap med Augusta Strömbergs måleri från1900-talets första hälft. Ett religiöst grubbleri tog henne in på 1900-talets sinnessjukhus. Kanske hade hennes bakgrund rustat henne dåligt för konstnärslivet men på sjukhuset kunde även en småbrukardotter ägna sig åt det konstnärliga måleriet.
Hennes porträtt får mig att tänka på surrealisterna men de har ett faktiskt uppdrag: att avbilda den de föreställer. Med sina ljusa, cirkelformade bakgrunder påminner porträtten också om ortodoxa ikoner. Det är ett märkligt måleri. Oförställt och intensivt. Färgskalan är dov och rik samtidigt. Motivens fokus; andlighet och platser. En hög grad av kristenhet och jesuskult har sällskap med samtidens vardagsliv, staden, och jordbruken.
Bilderna visas på Galleri Syster där Strömberg har sällskap av Ana Vaz, vars videoverk ”Sacris Pulso” visas i rummet intill, och av Susanna Jablonski. Det är otacksamt. Jablonskis mindre och samtida skulpturer skyms av det äldre måleriet. Hon kommer därför mer till sin rätt på Havremagasinet i Boden där ett par höga vita förstenade stoder tyst iakttar din rörelse bland föremålen i rummet. Verket heter ”Long Time Listener, First Time Caller”, och del av det innehåller rester från de nedbrunna Tyskmagasinen i Karlsvik i Luleå. Just den plats där samtalet i biennalens radio med författaren Lars Gyllenhaal utspelar sig. Det blir alltmer uppenbart att curatorernas uppgift att utforska realism genom många temperament tycks leda till besökaren till något som hör ihop. Kanske till ett trasigt Något, vi inte ska låta rinna oss mellan fingrarna. En Vår Tid.