Dans
Tension
Koreografi, idé, regi: Peter Svenzon
Kompositör: Peter Svenzon
Ljusdesign, videoprogrammering: Robert Jadenfeldt
Visuals och videoteknik: Joakim Envik Karlsson och Peter Svenzon
Dansare: David Lagerqvist, Ulriqa Fernqvist, Sophie Flannery Prune Vergères, Harland Rust, Evan Schwarz
Kulturens hus, tisdag 11 februari klockan 19
Dans i Nord, som var en kaxig nyföding då, jobbade hårt för att Norrbottens alla ungdomar skulle få möta dansen. Inte bara titta på den, utan också skapa egna föreställningar med hjälp av professionella konstnärer; dansare, musiker, ordmänniskor.
Där i Pajala var det Peter som stod för regi och koreografi. Det blev en stark föreställning som fick ögonen att tåras inte bara på lärare och föräldrar. Och jag minns att göteborgaren Peter också var tagen av hur många av dessa högstadieelever som redan var djupt involverade i musiklivet, i dans, teater och film.
Några av dem satt säkert i den stora publiken i Kulturens hus i tisdags för att se "Tension", Peter Svenzon och hans kompani Art of Spectras senaste föreställning.
Peter Svenzon började som breakdansare och DJ, utbildade sig till professionell dansare och lärde sig att komponera. I över 20 år har han varit ledare för danskompaniet Art of Spectra och man kan nog lugnt säga att han är dess allt i allo - musik, bilder, videoinstallationer, koreografi, allt går genom honom. Bara själva dansen har han med ålderns rätt trappat ner.
Själv var jag lite orolig inför den här kvällen. Peter Svenzon väjer inte för de svåra ämnena. Kanske väjer han inte för de stora effekterna heller?
Det skall handla om vad som händer med oss människor när vi begränsas i våra rum. När våra kroppar och våra själar inte får plats. Inte möts. Tänk om det bli för mycket. För starkt. För intensivt.
Men så fort föreställningen börjar blir jag lugn. Scenen är helt ren. En enda ljuskälla. En ensam man. Kanske han gråter? Dansare som rör sig utan ögonkontakt, med blickarna långt i fjärran. När de möts uttrycker de aldrig värme eller närhet utan maktkamp, styrkemätning. Även i stillaståendet pågår en kraftmätning. Många av de vackraste scenerna är just stillastående och kanske det svåraste dessa skickliga dansare gör.
Mina tankar flyger iväg till gängkamper och fängelser, till psyken och förvaringar, till människor som har gått vilse.
Ångesten är stor men den skriker aldrig. Den uttrycks lågmält, stillsamt, smärtsamt vackert; När scengolvet blir en havsbotten där underliga växter och amöbor krälar omkring i små tynande livsspasmer.
När två män närmar sig varandra – äntligen en närhet, en omfamning. Men nej, de går emot varandra för en brottningsmatch.
När dansarna en efter en febrilt börjar tala. Men aldrig med varandra, bara i långa kontaktlösa monologer. Pojken som inte ens får ur sig ord, bara bokstäver. Flickan som lägger handen över hans mun och tystar honom. Hon står länge så. Sedan lyfter hon sin andra hand, töjer nästan ömsint ut resåren i hans kalsonger och tittar ner, vänder sig om och går likgiltig sin väg. Pojkens kropp är vit, hans kalsonger är vitare och repet han virar runt sin hals är allra vitast. Men den han dansar med är svart. Helt svartklädd.
Det här är en dans i vår tid.