Kritik
Paradoxmaskinen: Kritik 1990-2020
Författare: Peter Englund
Förlag: Natur & Kultur
När skribenter ger ut gammal kritik får jag ofta en känsla av att, för att försvenska ett amerikanskt uttryck, ”pappa köpt en ny bil”. Alternativt att de, som man säger i skribentvärlden, har svårt att döda sina älsklingar. Icke så hos Bodensonen Peter Englund. När en av Sveriges mest lästa och folkkära historiker släpper ”Paradoxmaskinen: Kritik 1990-2020” är det istället att liknas vid en form av bildningsinsats.
Likt många andra författare och intellektuella har Peter Englund skrivit en hel del texter till diverse tidningar. Så långt allt väl. Att författare ofta gör sig som kritiker är inget ovanligt. Det som däremot gör Peter Englund speciell är kombinationen av hans många roller. Han är författare, kritiker, historiker, akademiker. Han är också krigsjournalist med erfarenhet att rapportera från heta krigszoner. Allt detta i kombination gör att han sticker ut. Det är väl ingen skräll att det är historia som dominerar Englunds kritiska jaktmarker. Det är hans expertområde och det är där hans kritikerjobb främst ligger (även om han inte heller drar sig för att skriva om klassisk konst). Det är istället hur han gör det som sticker ut.
Ett kännetecken för bra kritik är hur väl den står sig mot tiden. Recensioner av nyutgivna böcker tenderar att åldras illa. När Peter Englund skriver kritik gör han däremot det från ett annat håll. Historikern kommer till sin rätt, likväl som journalisten och läraren. Journalisten. Med tålmodig hand blir Englunds kritik ett berättande om skeenden. Kanske har historikern här en fördel i gemet, en historiker lever trots allt på att forska och åskådliggöra saker och händelser som redan åldrats. Med journalistens fokus på det samtida lyckas Englund också hitta samtiden i det gamla.
Mer än något annat visar ”Paradoxmaskinen” vilken passionerad humanist Peter Englund faktiskt är. Hans omsorg om den vanliga människan är alltid närvarande, även i de texter som rör stora politiska skeenden. Det gäller också omsorgen om den vanlige läsaren. Glöm litteraturkritikens ibland svårforcerade språk och pretentiösa referenser, glöm stilistisk elitism. Peter Englund skriver för alla, även för den förkrossande majoritet som finner sig stå utanför det finkulturella etablissemanget.
Ska jag nu vara kinkig hade jag gärna sett en tydligare källförteckning till respektive text, vilket också är en märklig invändning att behöva ha gentemot en författare som så ofta lyfter vikten av källkritik. Ett ensamt årtal som datering gör att det ibland är onödigt svårt att se i vilken kontext Englund skriver. Det bådar också för onödiga misstag. Det är exempelvis föga troligt att Englund lägger ut texten om Sovjetunionens fall 1991 redan år 1989. Likaså är det osannolikt att Englund redan 1989 recenserar en bok som i originalutgåva utkom 1994 och på svenska först 1997. Sic semper slarv.
Denna lilla invändning till trots är Peter Englunds kritik en berikande läsning, ett smörgåsbord av lustfylld bildning och anekdotisk historievandring. När kultursidor nu läggs ner och media fördummas får Peter Englunds texter mig att sakna den tid då även pressen kunde vara ett rum för bildning och intellektuell stimulans. Those were the days.