Jag föredrar nästan alltid cykel. En morgon tvingades jag ta till bilen på grund av personliga skäl (tidsbrist) och förlängde medlemskapet i Team Bicycle när jag räknat till sex rödljus på tre kilometer. Då vartenda ett av trafikljusen slagit om från grönt till rött framför mina ögon började jag psykskratta för att undvika en "Falling down"-incident. "Löjligt".
Samma känsla fick jag när gröna "köp biljett" knappar slog om till röda "utsålt" på turnédatum efter turnédatum av "Kort, glad och tacksam". Det är bara att skratta åt eländet. "Löjligt".
Att en 80-talskändis kan åka runt i hela Sverige och sälja ut vartenda ställe (förutom en söndag i Piteå) – efter att ha låtit lappen på Stockholmsluckan sitta kvar i tre månader är anmärkningsvärt.
Eller vad har Pernilla Wahlgren egentligen gjort för att förtjäna denna hysteri? "Piccadilly Circus" från 1985 räcker inte långt. Är det Jan Johansen-duetten "Let Your Spirit Fly" som får folk att gå bananas? Eller är det återföreningen med Hanna Hedlund och Swedish House Wives som lockar?
Nej. När Wahlgren bjuder in till 50-årsfirande kommer publiken för att de gillar jubilaren. När härliga, glada, knäppa Pillan bjuder på fest köper du biljett.
Det behöver inte betyda att det är särskilt bra. Men det gör det den här gången.
Även om jag blev orolig när Christina Schollins vagina (ja, det är sant) fick ta orimligt stor plats på scenen under inledningen.
Idén till föreställningen dök upp på någon av Pernilla Wahlgren & Hanna Hedlunds bubbelkvällar (OBS! vild gissning) och alla som sett "Wahlgrens värld" på tv vet att det hade kunnat bli hur töntigt eller missriktat som helst. Men det visar sig att det här är mycket mer än bara en insnöad kändistanke som fått oanat liv. Det här är hög svensk underhållningsklass.
Hela showen är upplagd som en överraskningsfest för Pernilla Wahlgren, där vi i publiken är gäster, och redan från start är det fullt fokus på att driva med huvudpersonen, samtiden och 80-talet.
Sedan Pernilla Wahlgren var fyra år har hon skådespelat och stått på scenen, något som blir tydligt i sin egen föreställning där de komiska inslagen och sketcherna får större plats än musiken.
Tack vare Ola Forssmed (fysiskt och komiskt geni), Hanna Hedlund, Måns Nathanaelson och Kim Sulocki blir det dessutom väldigt bra. Vi får följa med på resan från barnkändisåren, via musikaler, en blåögd romans med Emilio Ingrosso och Melodifestivaler till reality-tv och Instagram.
Jag funderar inte längre över varför så många kommer för att se Pernilla Wahlgren, jag är bara förvånad över att jag inte förstått mig på föreställningens storhet förrän nu. Hade det inte varit slutsålt överallt hade jag banne mig gått och tittat en gång till.
Men så är det väl. Underbart är kort, glatt och tacksamt.