Musik
Marjattas sång
Manus, musik, medverkan: Mirja Palo
Regi: Anna Åsdell
Kulturens hus Lilla salen, torsdag 23 september, klockan 19
I ”Marjattas sång” lyfter hon kvinnors förlossningsarbete genom att rasande skickligt väva samman Kalevala-myten om den havande Marjatta – som förskjuts av föräldrarna och tvingas ut i skogen för att ensam föda sitt barn – med förlossningsöden från Sápmi och de norrbottniska finnbygderna då och nu.
Liksom i hennes tidigare soloföreställning ”Norrbottnisk själ” blandas här talad monolog med sång, dans och performance till en genomkomponerad helhet. I verket finns en befriande långsamhet, en skörstyrka och en avsaknad av ytligt effektsökeri som passar ypperligt i synliggörandet av den – huvudsakligen kvinnliga – historia som skrivits i tysthet, skymd och överröstad av alla dessa kungar, krig och söndertjatade karlakarlsbragder. Här gestaltas såväl smärta, utsatthet, skam och vånda som den oerhörda, lika mystiska som självklara, kraften i livets uppkomst.
I ett med tids- och miljömarkörer som renhorn, en höstol och en laptop utsmyckat scenrum rör sig Mirja Palo iförd en knallröd klänning, skiftandes gestalt och tid via huvudbonader, förkläden, sjalar och annat. Utrustad med sin kantele och sin källbäcksklara, på såväl omfång som facetter rika, röst, en ramtrumma och andra enklare slagverk, en flitigt nyttjad loop-pedal samt diverse förinspelade ljud av allt från renhjordar till björkvedsknaster frammanar hon ett mångskiftande ljudlandskap långt bortom det pastorala.
Föreställningens lyriskt högstämda ton bryts då och då på ett befriande sätt av mot humoristiska glimtar från samtida förlossningserfarenheter (gissningsvis baserade på Mirja Palos egna diton), som barnmorskans torrt pragmatiska ord om epidural och lustgas till kvinnan som grubblar om sin vånda och sina förhoppningar kring förlossningen, inklusive vilken spellista som ska användas under barnafödandet och hur partnern ska peppas.
Allt sammantaget är ”Marjattas sång” en i sin suggestiva stillsamhet imponerande skapelse, aldrig glasklar men alltid förunderligt självklar. Jag unnar många att erfara och förundras över den!