Jag har nog inte förstått det som händer i Kiruna. Om jag ska vara ärlig. Hela vidden av stadsflytten är nog omöjlig att förstå för någon som inte bor där, som kände staden innan.
Filmen Ömhetens regissör Sofia Norlin känner inte Kiruna. Hon läste om det hela i fransk press. Och beslutade sig för att använda staden som metafor för samtiden. Det är modigt. Gränsen för vad som blir en lysande metafor och vad som blir bara lökigt är hårfin. Men jag tycker Sofia Norlin lyckas. Ömheten är en ganska tystlåten och fragmentarisk berättelse – en vacker och nästan poetisk film.
Med Kiruna som både utgångspunkt och kuliss, får vi följa ett antal ungdomars liv under en vinter och en sommar. Samtidigt som marken under dem skälver, fladdrar det på rätt rejält innanför bröstkorgarna också. Och hur ska man egentligen hitta sin plats på en ställe som inte ens kommer finnas kvar?
I en av rollerna syns Sebastian Hiort Af Ornäs, som spelade huvudrollen i filmen Sebbe, 2011-årsGuldbaggevinnare. Jag såg filmen bara för någon dag sedan och likheterna mellan Sebastian Hiort Af Ornäs karaktärer är slående. Även historierna har sina träffpunkter. Men där Sebbe följer den klassiska dramaturgin och låter huvudrollsinnehavarens historia ta plats, är Ömheten mer stötvis á la Shortcuts. Det här funkar näst intill perfekt. Men stundtals tappar filmen greppet om mig just på grund av duttandet – i kombination med det långsamma poetiska. Det som dock slår mig är att alla karaktärer skulle hålla för en egen story, inte minst Kirunafödde, numera Luleåbon, Alfred Junttis. Han gör sin debut i filmen och gör det med bravur.
Sofia Norlin sade innan filmens smygpremiär i måndags, att detta nog bara kommer vara en i mängden om det som nu sker i Malmfälten. Det här i så fall ett högst respektfullt och vackert bidrag. Kiruna – och framför allt gruvan – är utan tvekan en tacksam skådeplats. Liksom kontrasterna mellan orörd natur och tung industri. Jag hoppas även Kirunaborna tycker att Sofia Norlin balanserar på rätt sida av gränsen.