Efter den omsusade succén är han tillbaka med en bok på samma tema: den krisande medelålders mannens prekära situation. Men den här gången är det maken och inte hustrun som bedrar.
I ”Se på oss nu” möter vi 50-årige Hans som jobbar som lobbyist i Oslo där han bor tillsammans med sin fru Ingunn, som han också har barn med. Hans är nöjd med tillvaron – tills han träffar den 20 år yngre kvinnan Harriet på ett bröllop. De hamnar av en slump (eller Hans vill gärna tro det) på toaletten tillsammans. Harriet har mjölkstockning och Hans erbjuder sig att tömma hennes bröst eftersom hon inte vet hur man gör. Han vill göra en feministisk insats, men när han står där och masserar hennes bröst blir han upphetsad.
Ja, det händer faktiskt. ”Mjölkstockningsscenen” är så pinsam men ringar in romanens centrala problematik: Hur är en man feminist på riktigt? Hur lever vi som vi lär?
Romanen börjar med att Hans tittar på en inspelning från bröllopet med sin chef Olof. De analyserar hur politikern Salomon Olsen beter sig för att kunna hjälpa honom med hans image. Men det enda Hans tänker på är Harriet. Han ser sig själv utifrån samtidigt som han ser sig själv på skärmen. Den krisande medelklassmannen skildras – men han tillåts inte betrakta omgivningen ur ett rent subjektivt perspektiv. Det finns en kritisk blick. När Hans ser filmen lägger han handen över ansiktet och tänker: ”Jag kan inte vara den jag är.”
Vi får följa Hans i takt med att affären utvecklas, samtidigt vävs andra perspektiv in i berättelsen, såsom hustrun Ingunns. Parallellt löper en biberättelse om socialdemokraterna och partiets fiktiva ledare Salomon Olsen. Den kretsar kring samma tema – hur tiden förändrar oss. Utan att vi förstår hur ser vi i våra händer en vissnad kärlek och i våra huvuden skuggor av bleknade ideal. Boken handlar inte bara om en mans urholkade värderingar, utan också om ett samhälles. Det blir tydligt när Salomons fru Gitte säger till Hans: ”Men se på oss nu. Var inte vi de snälla? Var det inte vi som skulle ge något nytt till världen? Nu har vi blivit sådana människor som man skakar på huvudet åt.”
Relationerna mellan människorna i boken utspelar sig på gränsen mellan sanning och lögn, och det tycks vara en ytterst diffus skiljelinje. Som läsare ser man hur karaktärerna rationaliserar, projicerar, förskjuter, förnekar och tar till alla möjliga försvarsmekanismer à la Freud. Samtidigt är de smärtsamt medvetna om vad de gör. Ändå förvandlas lögnerna till sanningar i samma stund som orden uttalas.
Gulliksens styrka ligger i att han lyckas gestalta människans oförmåga att se ärligt på sig själv. Han utforskar tabun, normer och begär. Han vågar ta i sexualiteten, vända och vrida på den och syna den i sömmarna samtidigt som den tillåts vara irrationell i sin kärna. Men gränsen till dålig porr är hårfin. Ibland lyckas han. Ibland blir det bara patetiskt.
Även om jag uppskattar ansatsen blir jag inte övertygad av detta utforskande för utforskandets skull. Karaktärerna görs inte levande utan känns snarare som konstruktioner liksom språket bitvis känns pålagt. I sin iver att skildra människor som de motstridiga varelser vi är tappar Gulliksen det mänskliga. I historien är karaktärerna (framförallt Hans) slavar under sina egna drifter. De är självömkande och cyniska; glappet mellan ideal och handling är avgrundsdjupt. Hans ryggrad är lika töjbar som hans politiska övertygelser. Han är även oförmögen att leva upp till sina feministiska ideal. Jag är med på det, men Hans som karaktär tillskrivs ingen agens. Allt ansvar ligger utanför honom samtidigt som han följer någon slags nihilistisk moral. Tanken är nog att han ska vara konturlös. Litteratur behöver inte innebära identifikation med karaktärerna, vilka inte heller behöver vara sympatiska, men problemet är att jag knappt känner något alls. Språket och teserna saknar också den udd som gör att ett verk stannar länge hos läsaren.
Många uppskattar Gulliksens skoningslösa ärlighet och att han lyfter ”sådant vi inte pratar om”. Även jag gillar tematiken och ambitionen (som väcker många frågor) – men inte genomförandet. Jag tror att ”Se på oss nu” är en vattendelare: vissa kommer att älska den, andra inte.