De visar sinnlighetens mästerskap som omfattar både den höga verklighetsuppfattningen och intimiteten i känsloliv och tankar. Läsningen blir därför en totalupplevelse, varken isolerat intellektuell eller ytlig som en inventarieförteckning. Scenerna från de koloniala utposterna har färg och värme, de känns och tänks, de luktar och låter.
Essäer förresten, de kan lika gärna ha formen av tankeladdade kortnoveller. Som visar hur fånigt detta med genrer och kategorier kan bli, förfrämligande är inte hans sak, man befinner sig alltid helt nära det som händer. Texten tänker, ibland hos berättarens jag, ibland i någons repliker, ibland rakt ut i luften. De förkunnar, förklarar, polemiserar, generaliserar.
Allt detta antingen han recenserar Hitlers Mein Kampf och faktiskt förmår se att Hitler var en människa, med mänskliga avsikter och djup insikt i människors psyken och vilja, som att man exempelvis också kan skapa politiska förväntningar genom att – heroiskt - lova människor krig, våld och umbäranden. Ett framgångskoncept.
Eller om han närmar sig sådant vi alla känner igen i vårt alltför mänskliga psyke, skrattet och lättnaden efter en ansträngning, hur rösterna höjs, ryggarna dunkas, blickarna möts; det här gjorde vi bra. Även om vi aldrig varit med om just den här händelsen - hängningen av en fånge i Burma. Men efteråt, när alla lättade samlas för en riktig drink, outspädd och stark, och skrattar befriat över hur galant det gick den här gången, ingen behövde ju gå fram och slita i fångens ben för att han skulle bli riktigt död, nej skönt att allt fungerade så smidigt i den koloniala tjänsteförrättningen. Hans färd genom imperialism och nationalism är som en lärobok för oss i Europas svarta tid.
Orwell fick ett kort liv men ett världsrykte som klassiker, hade svårt att få Grisfarmen utgiven i efterkrigstidens politiska klimat, Stalin var fortfarande ansedd.
Men läs framför allt detta med konkretionen, verklighetsuppfattningens totalitet. I den inledande berättelsen hamnar vi i Raspen, en arbetsinrättning någonstans i England, en plats där hemlösa och luffare får mat och sovplats i utbyte mot arbete. Smutsen, stanken, det svaga teet som ändå fungerar som livselixir, tobaken som man gömmer mellan tårna, det grå tvättvattnet, kylan i sovcellen. Men återgivet med en närhet som skapar en fullständigt närvarande känsla. Liksom de trasiga figurer som samlas där gång efter annan, samhällets allra djupaste bottenskikt, ändå figurskarpt tecknade människor.
Hos Orwell, och hos alla världsförfattare kan man läsa denna verklighetens höga visa, den där stilen som upphäver skillnaden mellan liv och konst.