Doris Wiklund är väverska från Kiruna och några av hennes vävar visas under årets upplaga av Luleåbiennalen.
Luleåbiennalen
Hantverk & Konst Festival
15 oktober 2022 – 15 januari 2023
Curatorer:
Onkar Kular och Christina Zetterlund
Konstfrämjandet i Norrbotten
Utställningarna i: Konsthallen, Kulturens Hus (Luleå), Norrbottens museum (Luleå), Galleri Syster (Luleå) och Havremagasinet (Boden)
Spåren att följa är många och några av gränserna som prövas är dem mellan hantverk och konst, mellan samtidskonst och levd verklighet, mellan natur och den skapande människan. Det räcker inte heller att bara besöka en av utställningarna. Verken på de olika platserna hänger ihop och komplexiteten växer för varje utställning.
Vi börjar på Galleri Syster i Luleå. Glöden från den röda färgen på de belysta ranorna på rad känns nästan utanför hallen. Ranan tillverkades ursprungligen till ett täcke av sjösamer, senare blev ranan också till kåtadukar. På 1970-talet vävdes dem i mängd utanför sin ursprungliga kontext. Men de hängdes sällan så här, liksom självlysande.
Året biennal är späckad av den här sortens bildningslust i eller om verken. I minnet återvänder jag därför till Doris Wiklunds bok med vävda mönster från Norrbotten. Exempel på vävnaderna i sin tur hänger på Konsthallen i Luleå. När de tillverkades var samtiden präglad av självhushåll och att kunna väva var självklart, en tradition och nödvändighet.
Men så intensifieras den strömning som slår fast att norr mest är ödemark och okunnigt folk utan historia. Kraftfull och stark internaliseras den också i många av dem som bor på platsen. Och det är i det sammanhanget boken kommer in – som en protest, som ett bevis för det som istället är sant; att både folk, nyttjande av markerna, skapande och hantverk är självklart. ”Gamla vävnader från Norrbotten” kommer ut så sent som 1993.
Det är också Konsthallen som det faktiskt uppstår någon slags oren ton i biennalens samtal. Det sker i förhållandet mellan att presentera verk från den pågående samtidskonsten - och den andres blick på regionen. Vi i Norrbotten har helt enkelt sett en del konst ur det perspektivet förut. Och kanske finns det viktigare platser i landet för biennalens utställningar?
Mer intressant är då hur curatorerna i biennalen samlat verk av nationella minoriteter som romer, samer och tornedalingar, verk av internationella konstnärer och verk av majoritetssvenskar till en kör av röster. Och på Havremagasinet i Boden, få möta samtidskonsten i Lena Ylipääs verk om sin egen ägandes skog i Lainio, eller Ida Isak Westerbergs vävar som hon låter samarbeta med morfars myr i Tornedalen.
Silje Figenshou Thoressens nyttoföremål väcker liv i det osedda och vardagliga under Luleåbiennalen 2022, menar konstkritikern Regine Nordström.
Intressanta är också Silje Figenshou Thoressens nyttoföremål. Här väcker konstnärens blick liv i det osedda, vardagliga. Föremålen är gjorda av en kork, några pinnar, lite spännremmar eller vad som nu behövs och finns på plats för att åstadkomma det verktyg eller ting som just då behövs. Sådan estetik omfamnas av samer men också av fler födda i självhushållets tid.
På Havremagasinet uppmärksammas även samtidens hårdhänta ekonomi. Här och just nu i ser vi det i Johannes Samuelssons fotoserier från bärbranschen. Fotona i sin tur följer upp Margareta Klingbergs fotografiska berättelse om gästarbetande bärplockare från början av 2000-talet. På en annan plats i hallen - material från tidigt 1980-tal och Seskaröspelen. Förställningarna byggde på dokumentärt material från tiden kring 1917. Gestaltningarna av arbetares tillvaro, och kamp, fortsätter i Havremagasinets källare, Den platsspecifika installationen av Post Workers Theatre skådespel om dagens lagerarbetare för internethandel har ett kraftfullt, närmast karnevalistiskt uttryck.
Traditionella bruksföremål möter samtidskonsten på Konsthallen i Luleå.
Biennalens, och kanske även samtidskonstens, utmaning är dock att det sammanhang som gestaltas är förvillande likt livet en vanlig absurd torsdag. Framtidskonstens väg blir därför spännande att följa.