Luleåbiennalen
Tiden på jorden/Time on Earth
Curatorer: Karin Bähler Lavér, Emily Fahlén och Asrin Haidari
Konstfrämjandet i Norrbotten
Utställningarna i Konsthallen, Kulturens Hus i Luleå och Norrbottens museum, Luleå
21 november 2020 – 14 februari 2021
Vad har nu detta med Luleåbiennalen 2020 att göra? Allt. Utställningen jag ser är en baksmälla, en mörk fantasy förföljd av kolonialismens ande. Bara inramningen i det nedtystade, nedtonade Kulturens hus i Luleå, en av biennalens många utställningsplatser i Norrbotten. Som om något otäckt har hänt.
Det är dessutom sant. Här och nu existerar ett oberäkneligt virus där till och med den som inte upplever sig sjuk kan smitta. Längst in i hallen hörs soundtracket till ett verk. Det är en inte helt behaglig musik. Något uppskruvad ackompanjerar den ett sammanträde och därmed hela utställningen. Det vore enkelt att kalla deltagarna män men i vår tid på jorden är även ett uttryckt kön, inte minst i ett konstnärligt sammanhang, också något att värdera och ta in. Jag noterar. I Disturbed Earth (2020) talar männen animerat. Något står på spel, men det tycks gå trögt att komma till beslut. Orka lyssna!
Istället dras jag till ett kaffebord. Liksom grötgrytan i sagan spiller kaffepannan med sina många pipar ständigt i de redan överfulla kopparna. Ett ständigt konferensbord? Eller ett fikabord där vi pratar och pratar och borrar ner oss. Det heter Monument (1993) och är gjort av Måns Wrange.
Luleåbiennalen 2020 i Konsthallen är en utställning där helheten dominerar. Den är en iscensättning av curatorerna självpåtagna uppdrag att förhålla sig till realism som konstnärligt begrepp. Den är både ambitiöst intellektuell samtidigt som den går direkt till tre av våra sinnen, syn, hörsel och lukt påverkas direkt.
Många verk är också äldre. Tommy Tommies fotografier från 1970- och 1980-talet är hämtade från ett sammanhang som frågade sig ”Klarar sig Sverige utan Norrbotten?”. Ett postkolonialt utrop som hämtas från en internaliserad syn på sig själv som den andre. Men bilderna är också en förhoppning att vila i. För realismen inom konsten är sällan något mysigt. Den utforskar eller bara visar upp, rakt av, i ofiltrerat ljus och utan makeup.
Cartesian Crawler (2020)av Erik Thörnqvist dominerar sitt rum.Varelsen är kapad vid midjan, dess väsen tycks ha lämnat den. Svansen lång som om den vore en brontosaurus medan små pickliga fågelklor bär upp den huvudlösa varelsen. På Norrbottens museum står ett systerverk. En större uggla övervakar oss och skräpet som blivit kvar när människan på jorden sprängt och rotat i marken för att göra det hon tyckt sig behöva. Tre superåttafilmer från 1960-talet från Sápmi filmade av konstnärens farfar. De visar män som spränger för att bygga väg, som åker pontonplan för att vandra, fiska och bada nakna i kalla fjällsjöar, män och några kvinnor som arbetar i en renskiljning. Detta är också min barndom och de vuxnas berättelser om de andra där i fjällen och den ljusa framtiden. I samma stund föds denna Cartesian Crawler i ytan för rymdskrot dit vägen männen byggde skulle leda.
Också Disturbed Earth är tudelat och utspritt i konsthallen. Förutom filmens talande män så har Didem Pekün delat in rummen i rutor. De finns på väggar och golv och aldrig vet du om du är innanför, räddad och trygg, eller utanför och hotad. Något som också väl sammanfattar tolkningen av vårt tid.
Luleåbiennalen 2020 är omfångsrik. Den innehåller även radioprogram och publikationen Lulu-journalen. I en intressant essä i nummer 7 delar Stefan Jonsson med sig sina tankar om realismen och konstkritiken. Själv tänker jag återvända till hallen för att vandra ner i det absurda kaninhål som biennalen byggt åt oss.