Polisens misstankar gick snabbt till 41-årige Kaj Linna, som tidigare gjort affärer med bröderna som försäljare av kassaskåp. När Linna förstår att han är huvudmisstänkt, flyr han och grips i Wales. Mot sitt nekande och trots avsaknad av teknisk bevisning mot honom döms han till livstids fängelse.
Stefan Lisinski arbetade sedan några år tillbaka som rättsreporter på Dagens Nyheter i Stockholm när mordet omskrevs. Han skrev inte själv om mordet. En dag vid jul 2005 ringde Linnas syster till Lisinski: Hej, min bror är oskyldigt dömd till livstids fängelse. Skulle du vilja titta på hans fall?
Systern övertygade Lisinski om att här förelåg något som inte kunde stämma. Frågetecknen blev bara fler i takt med att han läste igenom det material som Linnas syster skickat. Det största frågetecknet gällde huvudvittnet Nils, han som påstått att Linna pratat med honom om en ”stöt” mot bröderna Lindberg. Därför hade Nils gjort en så kallad avvärjningsresa med Linna för att få honom på andra tankar. Varför var domstolarna så okritiska till huvudvittnet? Nils hade ju själv ett kriminellt förflutet. Om Linna planerat att råna bröderna varför skulle han berätta det för Nils, som han bara haft sporadisk kontakt med?
Men för att kunna väcka tvivel om domens riktighet måste nya omständigheter, som inte varit kända när domen föll, läggas fram. Och det är den dömde själv som måste få fram dessa nya omständigheter. Men efter den fällande domen mot Linna finansierade inte staten något juridiskt biträde. Och utan ett sådant hade Linna, som satt inlåst i fängelse, inte en chans att få sin sak prövad på nytt.
Det är om denna till synes utsiktslösa process för att väcka resning som Stefan Lisinskis bok ”Att ta ett liv” handlar om. Paralleller finns till Olle Möller . Man utser en potentiell skyldig, en krångelnisse som inte samarbetar med myndigheter. Linna är inte samarbetsvillig. Den viktiga skillnaden för honom ligger mellan att HA rätt - och FÅ rätt. Därför går han inte heller på sin mors begravning eftersom vakter ska följa honom. Han är ingen mördare och tänker bara närvara i kyrkan som en fri man.
”Att ta ett liv” är en välskriven bok i rätt tid. Lisinski ställer frågan hur man som människa överlever stigmatisering. Att bli livstidsdömd är det yttersta uteslutandet från gemenskap och delaktighet.
Det framgår att bevarad integritet är en nyckel, detsamma som när det handlar om vår kollektiva integritet.
Hur ska rätts- och utredningsväsende kunna vaccineras mot risken att bli ´troende´, att fastna i ett och samma spår? Det är kanske dags att ta i den frågan på riktigt mot bakgrund av den senaste tidens haverier, Sture Bergwall, pojkarna Kevin, Kaj Linna, med flera
Rättssäkerheten kan vara i fara när Högsta domstolen alltid frågar Riksåklagaren först – som är den enda som kan fatta beslut om att fullfölja ett åtal till HD - i ett resningsärende. Det måste bli lättare att ompröva en dom. I slutet av boken föreslås en sådan offentlig funktion.